Sam and Dave live - Hold on I'm coming

Ja, en dag är det bara över. Man vet inte när det sker men när det sker vet man precis. Dags att dra. Hejdå bloggsörjan. Det här gav inget. Jag vände ut och in på mig själv och so what? Ingen var intresserad av att höra mig klaga i det virituella livet heller. Du är över nu Vägs Ände. Tack och hej. Nästa gång ska jag skriva poesi. Eller gå i kloster. Eller kibbutz. Jag har INGEN JÄVLA ANING och jag går vidare rakt ut i aningslösheten.

http://www.youtube.com/watch?v=ewfbrLhWJSA

Efter regn kommer regnbåge

Fan vad trött jag är på den här bloggen just precis nu. Jag vill skriva om något helt annat. Jag vill skriva om något helt enkelt. Än bara den här rundgången. Jag menar vad heter mina senaste inlägg? Mental Fisting, Bävar och Föll i en iskall nattvak. Hur kul är det? Det är ju jättetråkigt. Kanske jag når the end of the end of the road snart? Och skriver något annat någonannanstans. Något roligare. Med mer färg. Som M.I.A:s taights ungefär. Smalt men med alla färger och alla mönster.... än det här 413 nyanser av gråt(t).
Pang bara. Pang Pang du är levande.

http://www.youtube.com/watch?v=BkTOsOUbDko&feature=related

"So Much Wine" -- The Handsome Family

Jag lyssnar på den här låten om och om igen. Jag vet inte varför den träffar mig så rakt in. Jag har ju inte levt med nån alkoholist. Måns värsta suparperioder höll han sig från oss. Annas alkoår höll jag mig undan från henne. Eller ville hon ha hjälp efteråt fick hon det. Men gå med henne ut som alltid slutade på sjukhus, som jag minns det, det gjorde jag bara inte. Och inte har jag varit alkis själv heller. Ändå känner jag igen mig så himla mycket. Den här låten är jag så himla mycket just nu.

Så ser jag mig och Staffan stå på en balkong i Östersund. Värdinnan pratar om sin sons missbruk. Och hur hon drabbades när hon läste James Freys "Tusen små bitar" att hon kände igen så mycket av sin son i den boken.

Staffan sa: Jag kände igen mycket av dig Mira när jag läste den.

Det var så sorgligt. Men jag förstod vad han menade. Jag hade ju också känt igen mig när jag läste den.

Man kan skada sina anhöriga på andra sätt än genom missbruk. Leva bredvid någon som är försvunnen i total förtvivlan är väl samma sak som att leva med en missbrukare. Och många gånger är väl missbruk just maskerad förtvivlan. Men man kan ta på den då. Ett problem med droger eller alkohol kallar man det då. Och det finns det behandlingar mot. Men att inte ha några andra problem än att man förlorat sin livsvilja vad gör man mot det? Jag behövde ingen sprit för att tappa greppet. Vad gör man som anhörig när den man älskar bara gråter och gråter och gråter eller sitter ihopkrupen i ett hörn och skakar? Eller pratar osammanhängande för sig själv eller skär sig med rakblad?

Man ger upp. Men det är en lång, lång, lång väg tills man ger upp. Missbruket, sin kära som missbrukar eller sin djupa sorg.

Staffan fick rycka ut på nätterna och linda om Annas handleder och larma ambulans. Han fick arrangera sin bästa väns begravning. Och så mig då. Ja, det var mycket död då. Inte konstigt han förlorade geisten. För att hedra hans lojalitet borde jag bli stark igen. Han slutade aldrig tro på mig. Han gav upp massor av gånger. Men han stannade kvar. Han visste att jag var mycket mer än min förtvivlan.

Föll i en iskall nattvak

Det är natt. Vaknatt. En sån där natt när det kryper och sticker i tankar och kropp. Hur jag än försöker släppa taget och komma till frid så kryper det i mig och ilskan blossar upp i mig som små explosioner utan färg. Jag är arg över Försäkringskassan som ska leda mig in i fållan sen oavsett vad läkarna anser är bra för mig och vad som inte är det. Jag ska göra som J säger. Låt dem ta pengarna direkt men slipp förnedringen, som arbetsrehabilitering är. Så är jag arg för Anna som jag var jourhavande vän åt i alla år. Så föll jag. Ut i ensamheten och hon blev irriterad på mina rop på hjälp. Och arg på mig själv som är så känslig. Hur ska jag kunna leva med människor, hur ska jag kunna älska när jag kräver så oändligt mycket frihet att inget räcker till. Alltid är jag trängd. Särskilt dessa nätter. När jag vet att utan sömn blir dagen därpå outhärdlig men krypet i mig bara ökar. Det kliar i huden och känslorna svallar och håller mig upprörd även när jag lyckats stänga av tankarna. Och så kommer de igen. Tankarna.
Så öppnar jag Elisabeth Rynells Hohaj och bara ramlar in i den boken. Hon är ju helt makalös. Helt enastående. Så stor. Varje ord om ensamheten, rymden, sorgen, storheten i att leva. Oh Gud tack för att Elisabeth Rynell skriver. Om du läser det här Elisabeth. Tack. Om nu Elisabeth Rynell googlar sig själv. Hon skriver väl böcker. Eller läser. Eller bara lever eller dör. Jag tror inte att hon googlar sig själv. Hon har lyckats gå ur sig själv. Det är jag övertygad om.
Och om jag inte hade de här vaknätterna över Intet, kanske jag aldrig fått tid att ta upp Elisabeth Rynell och läsa. Och om Elisabeth Rynell inte haft den där oron jag känner, hon skriver, hade hon väl aldrig skrivit. Hennes ord är verkligen som Ingmar Bergman säger: Demoner satta för plogen. Ja, era jävlar. Nu styr jag. Och (j)orden ska brukas och det ska sås. Och varje ord fylld av dynga ger näring och mening åt boken som växer i mitt huvud och mitt hjärta. Tack för att du skriver Elisabeth. Det är en sorg att jag inte kan skriva, det jag vet jag har inom mig. Men tills dess (om någonsin) får jag läsa. Det andra sidan av myntet. För att någon måste skriva måste någon läsa. Och jag måste överleva. Och finna en mening. Och böckerna är fyllda av mening. Det är det de består av.
Oh Gud när jag får J:s armar runt mig igen. Det räcker inte men det är en tröst. Och en tröst räcker långt. Hans armar räcker runt hela mig. Man kan inte enbart leva för någon annan. Men det hjälper. Jag kunde ligga vaken bredvid honom och ändå på nåt vis lugn. Trots min sömnlöshet. Bara njuta att där är en människa för mig. Även om han är frånvarande, hög eller i djup sömn så är hans kropp där och andas och lever. Oxycetin eller vad det nu heter. Hormon som utsöndras vid beröring. Ingen har rört vid mig som han. Tack för att jag fick känna det. Trots allt. Han var definitivt värd att raseras för. Och det var ju aldrig något i hans närvaro som retade mig eller gjorde ont. Bara hans frånvaro. När någon betyder så mycket blir dennes frånvaro så ofattbart stor.
Gud ge mig ro. Och får jag inte det så låt mig iallafall få kunna spänna demonerna framför plogen. Jag vill verka. Inte bara värka. Och ska jag värka vill jag se något födas också någon gång. Någonting. Jag begär inte mycket. Men jag begär något. Något mer med mitt liv än att sitta och klaga på den här bloggen.
Jag vill komma hem. Gud jag vill komma hem igen.
Jamen du är hemma, säger Gud.
Jasådu. Home is there the hatred is, svarar jag surt.
Jag är som en liten tjurig unge och Gud är ingen curlingförälder och kommer aldrig att ömka mig. Tack och lov.
Dags att växa upp. Och gå och lägga mig. Med Elisabeth Rynell. Snart med J. Snart.

http://www.youtube.com/watch?v=RvdnMzQGbEQ&playnext=1&list=PL98BE92D287A7903B&index=1

there is a neverending story

Jag sitter vid en lånedator Avenyn. Skriver mitt inlägg, loggar ur, släntrar ut i kylan, vidare in på Condeco. Tar en kaffe och morotskaka. Tittar på folk och läser intervjun om Patti Smith. Vid datorn jag lämnat sätter sig en ung man vid och trycker på ctrl+f och söker på Gud för att se vad jag skrivit om denne.
Varför jag vet det är för att han skrev en kommentar under den dagens inlägg.
Det är förtröstansfullt. Att han söker just på ordet Gud i en tid när det heliga betraktas som hjärntvätt. I mina kretsar går folk med i grupper som "Gud finns nog inte" på Facebook. Gud finns nog inte, vad är det för statement? Varför vill man skylta med sin intellektuella inskränkthet?
Även om man inte vill erkänna Guds existens på grund av egennytta och ett infantilt behov av en pseudofader, tröst eller hopp så måste man ju av ren filosofisk hederlighet inbegripa Gud i tillvaron. Att erkänna att det finns något större än mig. Något större än min lilla gnutta förstånd. Att det finns oupptäckta dimensioner som inte vetenskap kan nå. Att det finns magi. Vare sig jag har lust att ägna mig åt nån slags relation med Gud eller ej så måste jag ju i vartfall erkänna att något mer finns. Annars förringar jag ju min tankeförmåga alldeles. Ur tro perspektiv är det förstås upp till var och en om man vill ägna sig åt en relation med Gud eller ej. Men ur förnuftsmässig synpunkt tycker jag det är dumhet att inte förstå att man inte förstår. Allt. Som man gör om man erkänner Guds existens. Det finns något mer. Något outgrundligt, något mystiskt. Något större än vad du kan se och ta på just nu. Något mer än att en spade är en spade och att vi föds och dör, end of story.
Jag tar aldrig upp frågan om Gud med mina vänner (förutom L och M som är såpass akademiska att de inte kan negligera begreppet Gud). Jag är rädd för att de ska avslöja att den Gud de tar avstånd från är en skäggig gubbe som alltid ser dig och belönar dig om du är snäll och straffar om du varit stygg. Som jultomten ungefär. Den gudsbilden är ju nåt man växer från när man är typ fem. Inte 35. Och så är jag rädd för att klyschorna om att religion skapar krig kommer och jag vill bara inte föra ett samtal på den nivån. Det är inte värdigt. Jag vill inte veta om om mina vänner aldrig utvecklat tanken kring begreppet Gud längre än att de kommit till slutsatsen att Gud inte är jultomten..
Pappa förfäktar vilt att bibeln bara är sagor. Eh, ja? Har någon sagt något annat? Och vad är det för fel på sagor? Är inte språket och berättelser också en viktig dimension i vår tillvaro? Kanske den viktigaste?
Gud kan jag ju aldrig tala om, Gud är ju liksom obeskrivbar. Men man kan ju iallafall tala om vad Gud inte är. Och han är inte jultomten. Och han är inte han. Och han är inte hon. Gud är större. Jaja, de har väl rätt ändå. De som går med i facbooksgrupper om att Gud nog inte finns. Varje försök att beskriva Gud förminskar denne. Oftast känns det ju som en ateist är mer exakt i sin beskrivning av Gud än en övertygad sk religiös person. En sån där som vet exakt hur Gud är, vad Gud vill och så vidare. Men vi kan ju inte föra Guds talan. Det gör Gud själv. Vi kan på vår höjd föra vår egen talan och vad gäller Gud bara lyssna. Och ska man kunna höra måste man vara tyst. Därför kan jag inte diskutera Gud längre.
Men jag blir glad när jag ser att det finns de som söker ordet Gud och inte bara knulla, sex, lipgloss, I phone, Andreas Weise, Hello Kitty äggkopp, Angelina Jolie eller vad nu som går hem hos gemene bloggläsare. Det finns de som vill ta sig från periferin till kärnan. Som vill tala om tillvaron, inte bara prata.

http://www.youtube.com/watch?v=-pxRXP3w-sQ

Mental fisting

Varför går jag in på bloggen, som tjejen som bor i huset on the end of the road nu har, och ser bilder på deras nyfödda barn? Mental fisting är vad det är.

Det gör mig så avundsjuk att det är sjukt. Och ska jag bli avundsjuk på alla som får barn kommer jag att bli mycket, mycket, mycket, mycket sjuk. För typ alla får ju barn vare sig de vill eller ej. Det är livet.

Det värsta är nog inte att vara barnlös. Det är svartsjukan. Barnlösheten i sig är sorg. Det behöver jag inte skämmas för. Fine. Sorg är livet det med. Sorg, hur tungt det än är kan jag acceptera (för man har inget annat val), det får en att växa. Men avundsjuka och svartsjuka krymper en som människa och får mig att känna mig riktigt äcklig inombords. Det kan man inte berätta om för någon för då skäms man ännu mer om andra vet hur fula och kärlekslösa känslor man härbärgerar. Det är hemskt att veta att man är en missunnsam och och avundsjuk människa. Ond rent av. Hellre att man råkar ut för andras ondska är sin egen. Andras ondska kan man ju i bästa fall springa ifrån. Men man kommer inte undan sig själv.

Men jag behöver ju inte gå in på den där bloggen.