Skageracks vatten är kristallklart, musslorna himmelsblåa och strandpiltarna står rosa som sjunde himlen. Jag sitter på graniten så nära gränsen mot havet man kan utan att bli våt av saltstänket och läser "Strövtåg i Ranrike" av Taube. Det är så vackert här att jag kan dö. Och kan jag dö så kan jag också leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar