Posted as Not Found

Jag skriver ”Vägs ände” i Googlefönstret. Hittar inte mina ord någonstans men läser följande:

”Servern hittar inte det du letar efter!
The Server tried all of its options before returning this page to you.
404. You are looking for something that is not here now.
Du kan alltid prova att göra en sökning eller bläddra igenom Arkiven.
Förlora inte hoppet än.”

Vintern före ljuset

Sover och läser och kravlar. Inte ens Doris Lessing skimrar. "Sommaren före mörkret" är tråkig. Eller ja, den är väl inte tråkig utan en helt okej bok. Bara det att hon brukar vara mer.
Och "helt okej" vad är det? När man vill ha Allt. Men det får väl tas som en tröst. Att även Doris Lessing har haft tider av grå, menlös vinter. Isande kall eller totalsvart vinter är det ju iallafall nån slags dramatik i. Gråhet är bara utspätt mörker. Utan stjärnor. En söndersmulad kolbit kokt i en kastrull vatten som serveras kylskåpskall. Smaklös svärta. En hel bit okokt kol kan man ju i alla fall skriva med även om det inte smakar så gott.
Fast jag minns när även det grå skimrade. En blygrå novembereftermiddag eller en sober februaridag helt i grått med ljuset som en aning bakom yllemolnen. När gråheten så stor och dimman så tydlig att det stilla grå liksom vibrerar. När gråheten inte bara är avsaknad av färg utan så konsekvent i sin gråskalade stil att det blir väderlekens yppersta elegans. Som en stolt sextioårig kvinna som lagt av allt det där kulörta krafset. Som Kerstin Brunnberg. Så kraftfullt avsminkad. Så rasande elegant. Som en form av grönska. Grånska.
Men så ser jag det inte nu. Ingen estetik och stolthet i gråvädret.
Bara längtan efter det jag ännu inte kan se som gråter och gnyr i mig.

http://www.youtube.com/watch?v=Cj7F0KU367s&feature=related

Värme är relativ

”Landets högsta temperatur uppmättes idag på Väderöarna i Bohuslän med fyra plusgrader” säger P1:s väderuppläsare.
Det låter underligt att här är varmast. Det är ju så kallt och så mörkt.

Vårtecken

Lera. Plus en grad kallt. Åkrarna ligger döda, avdragna sina skyddande snötäcken. Jag är som ett lerdjur som släpar mig fram och väntar på undret som ska förvandla mig till nånslags högre organism med känslor och föreställningar mer avancerade -än hos ett lerdjur.
Jag kravlar mig upp vid 12. Frågar J om han tagit in tidningen. "Det kom ett lamm i natt" svarar han.
Jag följer honom ut och ser lammet kika ut ur fårstallet bakom mamman.
På en sten i vätan ligger DN som J la ifrån sig när hans blick på väg från brevlådan överraskades av den lille nykomlingen i hagen, som han inte hade nån aning om skulle komma, nu. Möjligen mars.
"Haltar han inte?" frågar jag.
"Han är yster" säger J.
Lerdjuret i mig förstår inte glädje när det ser den. Det tror det är en skada.
Ja, välkommen då lilla lamm. Till the end of the road.