Sover och läser och kravlar. Inte ens Doris Lessing skimrar. "Sommaren före mörkret" är tråkig. Eller ja, den är väl inte tråkig utan en helt okej bok. Bara det att hon brukar vara mer.Och "helt okej" vad är det? När man vill ha Allt. Men det får väl tas som en tröst. Att även Doris Lessing har haft tider av grå, menlös vinter. Isande kall eller totalsvart vinter är det ju iallafall nån slags dramatik i. Gråhet är bara utspätt mörker. Utan stjärnor. En söndersmulad kolbit kokt i en kastrull vatten som serveras kylskåpskall. Smaklös svärta. En hel bit okokt kol kan man ju i alla fall skriva med även om det inte smakar så gott.
Fast jag minns när även det grå skimrade. En blygrå novembereftermiddag eller en sober februaridag helt i grått med ljuset som en aning bakom yllemolnen. När gråheten så stor och dimman så tydlig att det stilla grå liksom vibrerar. När gråheten inte bara är avsaknad av färg utan så konsekvent i sin gråskalade stil att det blir väderlekens yppersta elegans. Som en stolt sextioårig kvinna som lagt av allt det där kulörta krafset. Som Kerstin Brunnberg. Så kraftfullt avsminkad. Så rasande elegant. Som en form av grönska. Grånska.
Men så ser jag det inte nu. Ingen estetik och stolthet i gråvädret.
Bara längtan efter det jag ännu inte kan se som gråter och gnyr i mig.
http://www.youtube.com/watch?v=Cj7F0KU367s&feature=related
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar