Drömtiden

"Det här vädret är som benzo" säger J. "Man blir trött och kan inte tänka."
Det har regnat i två veckor och börjar skymma vid tre.
Jag älskar det.

Meningen med livet är inte att ha rätt

”Om du är så noga med ditt och mitt så ska jag också vara det” börjar jag brevet. Jag kunde inte släppa utan var tvungen att gå upp ur sängen och skriva. Jag är arg på Staffan om tillvägagångssättet för reglerna om hur jag ska hämta det där skåpet som blev över när han renoverade om köket. Han som är rektor och nu har huset, bilen och båten (den andra båten). Varför ska jag vara sämre, eller ja snarare bättre än han? I mailet radar jag upp det jag lämnat kvar som vi enligt Mitt och Ditt resonemanget i rättvisans namn bör dela på.
Sängen, garderoberna, bokhyllan, gardinstängerna, trädgårdsmöblerna, köksstolarna, lamporna, tallrikarna, besticken, kastrullerna. Plötsligt kommer jag ihåg minsta lilla kruka från vårt gemensamma hem som jag lämnade kvar som jag nu ska hämta, minsann. Jag avslutar med att skriva att jag kan komma och hämta det nästa helg om det passar. Jag känner mig mycket nöjd med mailet. Jag har ju helt rätt. Och nu ska han få smaka sin egen medicin. Rätt ska vara rätt.
Så slår det mig. Jag gör ju precis som pappa nu. Jag som lovade mig själv att aldrig välja att gå i krig för saker eller pengar. Det är inte värt det. Det har ju inget värde (att slåss för) såvida det inte handlar om överlevnad och basal rättvisa som allas lika rätt till mat och sjukvård. Och jag klarar mig ju. Utan de där gardinstängerna. Och jag klarar mig utan att ha rätt. Det här fastklamrandet vid att ha rätt är en förbannelse. Låt gå. Släpp det. Det är över nu.
Så kommer jag att tänka på vad pappa sa när jag en gång frågade honom om vad meningen med livet var. Han dröjde länge med svaret. Sen sa han. "Om det är nån som efter att jag dött säger: Att så där, som han gjorde, ja det skulle jag då verkligen inte gjort, ja då var ju ens liv till nån nytta ändå."

Striden och tron

I mammas källare ligger alla mina böcker jag läst och min utbildning nedpackad i lådor.
I den översta lådan ligger mina boxhandskar och min Madonna-statysamling. Så symptomatiskt. Striden och tron packades ner. Jag lägger ur boxhandskarna och tar med böckerna och Mariafigurerna.
Jag får göra det till hemma hos J on the end of the road nu. Men utan strid. Låda för låda.

Böja knä för pengar

Jag drömde en natt att jag var Gud. Jag förstod det först genom hur andra människor betedde sig när de såg mig. Häpenheten, underdånigheten, rädslan och glädjen. Alla reagerade olika men de släppte alla allt vad de hade för händerna i närvaron av mig. Jag själv kände mig som samma. J tyckte jag skulle dra nytta av det genom att gå före i köer etc, men jag vill hålla mitt gudskap dolt. Det var genant att andra människor såg upp till mig. Jag ville inte bli särbehandlad utan bli betraktad som alla andra. Varken utfrusen eller uppvärmd.

Det tänker jag på när den främmande mannen sitter på knä framför mig och torkar mina fötter. En fotbadsritual som tydligen ingår före massagen jag ska få på Spa-anläggningen mamma bjudit mig på. Det är egentligen en mycket vacker handling att någon går ner på knä och tjänar en annan människa. Som Jesus gjorde med lärjungarnas fötter för att visa att gud är människa, liksom människa är gud. Varför finner jag ändå något så obehagligt i det då? För det första, jag vill inte vara nåns gud, det är att göra mig till främling. Och all den här ödmjukheten och omtanken man möts av på exklusivare hotelkedjor, spa-anläggningar , lyxrestauranger och av NK:s personal är inget annat än omtanke om pengarna kunden tillför, en tillbedjan av Mammon. Mannen framför mina fötter står på knä för mammon. Inte för min mänsklighets skull.

Varför vill de ha sjukpenning när de kan få generaldirektörslön?

Kraven ska höjas på de långtidssjukskrivna, har regeringens enmansutredare Anna Hedborg kommit fram till alldeles själv. Kan man inte återgå till sitt gamla jobb får man omskola sig och ta ett nytt.

–Nästan alla människor, även sjuka, kan arbeta om de hittar sin miljö och sina uppgifter, säger Anna Hedborg och konstaterar att hon själv har tur som är generaldirektör eftersom det är ett arbete som går att sköta trots att hon har höftproblem.

Jag tycker hon är komiskt i sin naivitet. Det tycker inte J:

"Höftproblem! Det är väl inget problem! Jag har också höftproblem men det är inte det jag är sjukskriven för. Hagga! Utförsäkrar de mig ska jag fanimej sätta mig utanför en affär för rikingar och tigga. Bara för att de ska känna obehag i att se mig där."

"Blir väl mest obehagligt för dej när de tittar på dig eftersom du har social fobi" påminner jag honom om.

"Ja det förstås. Men då hänger jag mig i Försäkringskassans hus istället. Det tycker de väl är obehagligt också och jag slipper se dem när de glor."

Surt för räven

Jag finner det mycket obehagligt att gå raksträckan från mitt föräldrahem till samhället. Redan när jag var tolv var jag ytterst medveten om skammen i att inte vara samhällssocialiserad. När jag rymde hem från skolan klättrade jag hellre i bergen hem än att någon jag kände skulle stanna bilen och fråga varför jag inte var i skolan. Nu gör jag inget olagligt, ändå är rädd att någon ska stanna bilen och säga "Nämen Mira, det var längesen, vad gör du nuförtiden?" och jag måste svara "Ingenting."

Jag har kepsen djupt nerdragen i pannan när jag går där exponerad för alla jag en gång kände som gör massor av saker och åker bil fram och tillbaka mellan affären och sina hus.

Staffan kör förbi och tutar. Bredvid honom sitter hans nya. Hon är datatekniker. De har en släpvagn med spisen på. På väg till tippen förmodligen. Han har sms:at att han renoverar köket. Jag kunde få ett skåp. Det som var vår spis, fraktar han med det som var vår bil, från det som var vårt hus. Jag har friheten, segelbåten och mina fötter.

Men som Malene säger: "Att ha sin egen tid och få tänka sina egna tankar, det är ju det dyrbaraste som finns". Så varför går jag då och ägnar min egna tid och mina tankar åt att tänka på vad de andra har? Jag vill ju ändå inte ha det livet. Arbeta i veckan och renovera kök på helgerna.

Jag går förbi skolan jag rymde från när jag var liten, där Staffan är rektor nu. När jag köpt min choklad (i kiosken, jag kan inte förmå mig att gå in i affären) och går rakan tillbaks ligger en död räv i diket. Friheten har sitt pris. På andra sidan vägen går fåren i inhängaden och betar det magra som är kvar. De är märkta med röd färg. Alla ska vi dö, ingen kommer undan. Det handlar bara om hur vi gör det, lever och dör. Innanför inhägnaden eller utanför.

http://www.youtube.com/watch?v=zHd6m_cirrU&feature=related

Den nya tiden för oss bakåt

En musiker säger i P1 att han har svårt för de nya instrumenten: "För att de ska låta så högt och att man föredrar decibel framför klang och dynamik."

Bilarna ska gå framåt snabbare, ljudanläggningarna ska spela högre musik med snabbare takt, mer effekt, mer styrka, more is more. När råstyrka blivit ett samhälles ideal går det inte framåt utan bakåt. Tillbaka till dinosauriernas och neanderthalarnas tid.

Till och med i konserthallarna hörs den nya primitiva tidens höga ljud som dränker all känsla för tystnad och fullheten i själens tomrum.

Barnen, våra kryckor mot döden

Ossian vaggar Lillan i knät. I fyra år har hon funnits här som barnvakt åt honom. För hennes skull måste han gå upp på morgonen, göra frukost, köra till dagis, hämta, laga middag. Hålla sig undan hasch och öl, iallafall tills han nattat henne. Inte köpa skivor för alla pengarna.
Vi andra som inte har några barn som vaktar våra liv åt oss får driva vind för våg. Staffan tyckte jag var för sjuk att för att få barn. Men jag hade behövt en unge som tog hand om mig. Nu får jag ta hand om mig själv. Det går sådär. Jag är en dålig mamma utan barn.

Mod att tåla

Frid bortom frid
Krig bortom krig
Ro bortom ro
Allt mynnar ut i samma hav
Hav tålamod