Jag finner det mycket obehagligt att gå raksträckan från mitt föräldrahem till samhället. Redan när jag var tolv var jag ytterst medveten om skammen i att inte vara samhällssocialiserad. När jag rymde hem från skolan klättrade jag hellre i bergen hem än att någon jag kände skulle stanna bilen och fråga varför jag inte var i skolan. Nu gör jag inget olagligt, ändå är rädd att någon ska stanna bilen och säga "Nämen Mira, det var längesen, vad gör du nuförtiden?" och jag måste svara "Ingenting."
Jag har kepsen djupt nerdragen i pannan när jag går där exponerad för alla jag en gång kände som gör massor av saker och åker bil fram och tillbaka mellan affären och sina hus.
Staffan kör förbi och tutar. Bredvid honom sitter hans nya. Hon är datatekniker. De har en släpvagn med spisen på. På väg till tippen förmodligen. Han har sms:at att han renoverar köket. Jag kunde få ett skåp. Det som var vår spis, fraktar han med det som var vår bil, från det som var vårt hus. Jag har friheten, segelbåten och mina fötter.
Men som Malene säger: "Att ha sin egen tid och få tänka sina egna tankar, det är ju det dyrbaraste som finns". Så varför går jag då och ägnar min egna tid och mina tankar åt att tänka på vad de andra har? Jag vill ju ändå inte ha det livet. Arbeta i veckan och renovera kök på helgerna.
Jag går förbi skolan jag rymde från när jag var liten, där Staffan är rektor nu. När jag köpt min choklad (i kiosken, jag kan inte förmå mig att gå in i affären) och går rakan tillbaks ligger en död räv i diket. Friheten har sitt pris. På andra sidan vägen går fåren i inhängaden och betar det magra som är kvar. De är märkta med röd färg. Alla ska vi dö, ingen kommer undan. Det handlar bara om hur vi gör det, lever och dör. Innanför inhägnaden eller utanför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar