”Om du är så noga med ditt och mitt så ska jag också vara det” börjar jag brevet. Jag kunde inte släppa utan var tvungen att gå upp ur sängen och skriva. Jag är arg på Staffan om tillvägagångssättet för reglerna om hur jag ska hämta det där skåpet som blev över när han renoverade om köket. Han som är rektor och nu har huset, bilen och båten (den andra båten). Varför ska jag vara sämre, eller ja snarare bättre än han? I mailet radar jag upp det jag lämnat kvar som vi enligt Mitt och Ditt resonemanget i rättvisans namn bör dela på.
Sängen, garderoberna, bokhyllan, gardinstängerna, trädgårdsmöblerna, köksstolarna, lamporna, tallrikarna, besticken, kastrullerna. Plötsligt kommer jag ihåg minsta lilla kruka från vårt gemensamma hem som jag lämnade kvar som jag nu ska hämta, minsann. Jag avslutar med att skriva att jag kan komma och hämta det nästa helg om det passar. Jag känner mig mycket nöjd med mailet. Jag har ju helt rätt. Och nu ska han få smaka sin egen medicin. Rätt ska vara rätt.
Så slår det mig. Jag gör ju precis som pappa nu. Jag som lovade mig själv att aldrig välja att gå i krig för saker eller pengar. Det är inte värt det. Det har ju inget värde (att slåss för) såvida det inte handlar om överlevnad och basal rättvisa som allas lika rätt till mat och sjukvård. Och jag klarar mig ju. Utan de där gardinstängerna. Och jag klarar mig utan att ha rätt. Det här fastklamrandet vid att ha rätt är en förbannelse. Låt gå. Släpp det. Det är över nu.
Så kommer jag att tänka på vad pappa sa när jag en gång frågade honom om vad meningen med livet var. Han dröjde länge med svaret. Sen sa han. "Om det är nån som efter att jag dött säger: Att så där, som han gjorde, ja det skulle jag då verkligen inte gjort, ja då var ju ens liv till nån nytta ändå."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar