Innerst inne är jag en kroatisk tant

Sitter på en stenmur vid kristallvatten bland kroatiska tanter i färgglada baddräkter. De lapar sol och hav som sälkatter. Läser fortfarande "Att ha eller att vara" och inser att det här är jag. Till själ och hjärta är jag är en sådan kroatisk sälkattstant. Vill också praktisera varandet till fullo.

Störst är kärleken

Stenhus, bougainvillabersåer, katter. Havet är en kristallbassäng kantat av karga klippor -som runt Riddar Katos borg -efter att stenhjärtat huggts i tu och solen spruckit upp och de sorgliga fåglarna blivit barn igen. Det är så vackert här. Men skönhet räcker inte. Även den påvraste kärlek är större än den storslagnaste skönheten. För skönhet är bara sinnenas spegelbild av kärlek. Då du finner allt vackert, lever du i kärlek. Den som är beroende av (yttre) glans är i kärlekslöshet.
Jag saknar J.

Vakna och varje plats är ny

Imorgon reser jag. Jag minns när jag var tio, eller nåt, och hade varit med pappa på sjön en sommar. Jag satt på tåget från Göteborg och såg hur sommaren hade slagit ut allt i full, tjock, grönska medan jag varit borta. Och hur jag längtade "hem" när jag kom hem. Hem till resan när jag vaknade i ny hamn, eller ny plats på sjökortet varje morgon.

Lycka är ovetande

Huset är ett praktiskt och själlöst radhus. Tack och lov har husägarna hängt upp konst på alla väggarna iallafall. I badrummet hänger ett reprotryck av en målning på en Svensk Kungafamilj som jag räknar till femton personer. Jag vet inte vad kungligheterna heter men drottningens krona skiner stort. Alla ser allvarliga ut förutom två små barn, i vänstra hörnet, som ler. De veta ännu inte att deras uppgift i livet är att vara välputsade prydnadsfigurer i det svenska folkhemmet. Ännu kommer strålglansen inifrån dem själva och inte från påhängda stenar och juvelers som tynger ner deras kroppar och själar.

Ungar är poesi klädda i hud

Det är honungsgul septemberdag i Göteborg. Fortfarande varmt. Staden full av flanörer. Maria har köpt vinterkläder till sina barn. Jag en kasse med poesi. De som har barn behöver inte poesi. Marias sexåring med dansande steg, ögon öppna inåt och långa blonda hår som flyger vart vinden blåser är som poesi klädd i hud. Hon vet Allt den ungen. Ungar vet Allt som vi glömt på vägen.
De rear fortfarande ut poesin på Larmgatan. Jag köper så många böcker jag orkar bära. Ägaren av Antikvariatet ger mig rabatt på det redan låga priset. "Du har ju köpt så mycket lyrik här. Jag gillar det också. Men det är inte så många nuförtiden som läser poesi."
Jag sitter på en kubformad bänk mitt i gågatan med "Fröken L och revolutionen" uppslagen och en islatte.
"Gratulerar till hatten. Den klär dig så bra" säger mannen i röd tröja, på andra sidan bänken, med accent från ett land långt ifrån Norden.
"Tack så mycket" säger jag.
"Det är utstrålningen, färgen. Den matchar dina ögon så bra" fortsätter han.
Grå tänker jag. Hatten är grå. Även grå färg är vacker.
Så är mannen i röd tröja borta.

För alltid, förändring

När jag öppnade barndomens lådor och läste ord jag skrivit, vackra saker jag sparat, bilder jag målat och framförallt tankar jag tänkt, kom det tillbaka. Den där känslan. Som jag trodde var förlorad. Det är egentligen ingen känsla, det är ett tillstånd. Barnlandets tillstånd av frihet och oändlighet. Tidigare när jag sett tillbaka till den jag var då har det varit sorgligt för jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna gå in i barndomens landskap. Jag är vuxen nu. Jag kan aldrig mer bli så fri. Nej, jag lär inte få nån som lagar all min mat och tvättar alla mina kläder och allt blir lek igen, men klart jag kan vara fri. Jag känner det. Den känslan var inte något som var då, den är något som är nu.
Och förresten funkar det inte, ja, då kan det vara, livet. Jag släpper det gärna!

Barn har alltid rätt

Mammas vind rives ut och jag får hämta mina lådor. Jag hittar "Mina vänner" böckerna från när jag var mellan tio och fjorton. Efter "Jag vill bli:" svarade jag om och om igen: Författare, konstnär, matros, fotograf.

Hade glömt att jag ville bli fotograf. Jag tog ju inte ens några kort. Ägde ingen kamera. Jag bara visste.

Livets buhängare

På Facebook beundras bilderna på de nya och inte lika nya barnen. Facebook får mig att känna mig som en livets buhängare. Liksom de buhängare som hänger i handelsboden dagarna i ända utan att köpa, leverera eller arbeta där, så sitter jag vid vägs ände och glor på bilder av andras liv utan att tillföra något själv till det aktiva livet.

Sedan läser jag Erich Fromms "Att ha eller att vara?" och skäms för att jag också bara vill ha och ha och ha istället för att fatta att det jag fått är frihet som är mycket större.

Livet ligger vidsträckt och väglöst framför mina fötter

Så har ännu ett barn fötts. De andras liv som fortsätter vidare.
Jag vet inte vad jag ska säga...
Gud: Det är naturligt. Livet går vidare. Även du.
Mira: Tja...
Gud: Ja. Även du. Bara en annan väg.
Mira: The end of the road...
Gud: Vägar är byggda av människor. Jag har gjort naturen. Och du ska ut i min skapelse. Okej.
Mira: Okej.
Gud: Let’s go.

http://www.youtube.com/watch?v=mDZzJZfRn68

please låt mig bli mindless

J håller föreläsning om mindfulness: "Man väljer vad man tar in.."

Jag väljer att inte ta in dina Kay Pollack-tips, tänker jag.

Stå kvar tills vi blir skog

Vi står i skogen. J har ryggen vänd mot mig ”Du kanske ska fundera på om vi passar så bra ihop egentligen” säger han.

Bäckarna från berget porlar. Runt om oss glimmar kantarellerna guld. Solstrålarna silar sig genom grönskan. Allt är så grönt. Allt är så svart.

”Det ska väl inte jag fundera på. Jag vet ju vad jag vill. Det får väl du fundera på isåfall” säger jag.
För mig är det ovidkommande om vi passar bra, dåligt eller helt överjävligt illa ihop eller ej. Jag vill ju ha honom. Så är det bara. Han är nån jäkla dom jag fått, av nån gud, full i fan, en dom jag inte kan smita ifrån utan måste tjäna av.
Tiden står stilla och vi bara står där...
”Nu har vi stått här så länge att fåglarna vant sig vid oss” säger J.
Ovanför oss i björk och grantoppar kvittrar det. Fåglarna kanske tror vi är stenar eller träd. Eller älgar. J går ner mot gården. Jag plockar kantarellerna omkring oss innan jag går tillbaka.
För några höstar sen när Anna låg på psyket berättade hon om sin rumsgranne som innan hon blev intagen gått ut i skogen för att ta livet av sig. ”Men jag fick ingen ro till det, det var så fullt med svampplockare överallt.”
Så gick hon hem och blev intagen istället och låg nu i sängen bredvid Annas på den låsta avdelningen.
När jag hörde det kändes det som om det gav mitt svampplockande en djupare mening. Att det man gör kanske visst påverkar andra människor och händelser. Utan att man vet om det. Att allt hör ihop på något vis. Om man bara kunde se det utifrån. Att mitt nitiska traskande i skogen för att skingra ångesten, med hjälp av den (relativt) lilla glädjen som fyndet av gula kantareller ger, kanske räddar någons liv (mer än mitt). Att vara i sin primetime och inte som de andra ha fullt upp med karriär och familj, och inte orkar mer än att gå ensam i skogen och plocka svamp, som en fysiskt frisk pensionär ungefär, är kanske inte så torftigt ändå. På något vis jag inte förstår kanske mina enkla aktiviteter ändå betyder något.
Igår när jag var ute och plockade svamp hittade jag till exempel två kor på berget. Eller kalvar fick jag reda på sen när jag ringde den snälle mjölkbonden. Nu är de återförda till sin gårds hägn. Kanske jag räddade deras liv. Frosten kommer snart.
Och J.... Vad ska jag göra? Bara stå här så länge tills han vant sig vid mig. Och kan han inte leva med någon, eller i vartfall inte med mig, ja, då får jag försöka leva med mig själv. Jag försöker. Varje dag. Och jag drunknar i svamp.

Jag är lika intresserad av hjullastare som han är av de porslinsfåglar jag bär hem från loppmarknaderna. Så tänker jag på kombinationen hjullastare och porslinsfågel. Sen tänker jag att jag inte ska tänka så mycket.

Vaknade på fel sida våren

Jag drömde inatt att ljuset började stråla över fälten. Det var vårvinterdag med det första myllrande livet. Några insekter som vaknat och knoppar som tittar upp. Så slog det mig att vintern var över! Nu var det inget regn och mörker mer, utan framför oss låg tussilago, blåsippor och blå sommar på klipphällarna.
Så vaknade jag och är i helt andra änden. September är full av grönska och man kan bara ana de första guldstänken i björkens hängen.