När jag öppnade barndomens lådor och läste ord jag skrivit, vackra saker jag sparat, bilder jag målat och framförallt tankar jag tänkt, kom det tillbaka. Den där känslan. Som jag trodde var förlorad. Det är egentligen ingen känsla, det är ett tillstånd. Barnlandets tillstånd av frihet och oändlighet. Tidigare när jag sett tillbaka till den jag var då har det varit sorgligt för jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna gå in i barndomens landskap. Jag är vuxen nu. Jag kan aldrig mer bli så fri. Nej, jag lär inte få nån som lagar all min mat och tvättar alla mina kläder och allt blir lek igen, men klart jag kan vara fri. Jag känner det. Den känslan var inte något som var då, den är något som är nu.
Och förresten funkar det inte, ja, då kan det vara, livet. Jag släpper det gärna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar