Det är honungsgul septemberdag i Göteborg. Fortfarande varmt. Staden full av flanörer. Maria har köpt vinterkläder till sina barn. Jag en kasse med poesi. De som har barn behöver inte poesi. Marias sexåring med dansande steg, ögon öppna inåt och långa blonda hår som flyger vart vinden blåser är som poesi klädd i hud. Hon vet Allt den ungen. Ungar vet Allt som vi glömt på vägen.
De rear fortfarande ut poesin på Larmgatan. Jag köper så många böcker jag orkar bära. Ägaren av Antikvariatet ger mig rabatt på det redan låga priset. "Du har ju köpt så mycket lyrik här. Jag gillar det också. Men det är inte så många nuförtiden som läser poesi."
Jag sitter på en kubformad bänk mitt i gågatan med "Fröken L och revolutionen" uppslagen och en islatte.
"Gratulerar till hatten. Den klär dig så bra" säger mannen i röd tröja, på andra sidan bänken, med accent från ett land långt ifrån Norden.
"Tack så mycket" säger jag.
"Det är utstrålningen, färgen. Den matchar dina ögon så bra" fortsätter han.
Grå tänker jag. Hatten är grå. Även grå färg är vacker.
Så är mannen i röd tröja borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar