Jag vill vara en glad fiskvän

"Ja då hängde du löst" säger J om oss vid den här tiden förra året. Jag sloknar i hans knä. Hjärtat fryser ännu efter den vargaste vintern i mitt liv.
"Varför tänker du på det nu? Det var ju då och nu är det ju bra" säger han, fullkomligt oförstående om brutaliteten i kommentarens massiva ignorans.
"Jag har ett minne. Jag är ingen guldfisk" säger jag.
"Jo, men man får försöka vara dum och glad" säger han med ett tonfall bestående av 50% uppmuntran och 50% uppfodran.
Jo, jag försöker. Jag slår bort grubblerier om arbete, hem, försörjning, vänner, familj, framtid, försäkringskassan. Jag släpper allt annat normala människors psyken klamrar sig fast vid, men jag släpper inte honom. Vad han gör mig och inte gör mig betyder. Tja, jag är väl dum då. Som ödar känsloenergi på någon som är självtillräcklig och rycker på axlarna om han mejade ner mig eller ej förra året.
Han kan inte veta vad kärlek är, tänker jag. Eller så vet han det. Smärta är inte kärlek. Och han känner ingen (sådan) smärta.

Det stora Ingentinget

Jag oroar mig och jag oroar mig inte för de kommande samtalen med psykologen. Jag bara vill inte bli påmind om mig. Det oroar mig. Jag vet att "jag" inte kan finnas längre ändå, så det oroar mig egentligen inte. Jag tror bara det blir tråkigt att sitta där och prata om mig som inte längre finns. Vad finns? Ingenting. Det stora Ingentinget och J.

http://www.youtube.com/watch?v=RltIUKEpukg&feature=related

Laga inte hålen. Vidga sprickorna

Psykologen säger att jag har psykiska låsningar som vi ska jobba med. Jag vill hitta öppningar. Jag är så trött på de där låsningarna att jag kan dö. Jag vill hitta öppningar så jag kan leva.

http://www.youtube.com/watch?v=_e39UmEnqY8

Inte ens sanningen går jag på

”Men bara för vi flyttar dit, vi ska ju inte bo med dem. Det är ju vi” säger han i köket på morgonen.
Ahhhh! Allt blir så mycket lättare när han säger det lilla, stora ordet Vi. Jag flyttar med honom till månen om det är Vi som gör det.
”Så även om du vill flytta dit med din familj i första hand så säg till mig att det är Vi, jag vill så gärna tro. Jag är så lättlurad” säger jag.
”Du! Du är inte lättlurad. Du är den mest svårlurade. Inte ens sanningen går du på” säger han och skrattar.

Lär mig att inte förstå

Den största kärlekshandlingen sägs vara att låta gå. Släppa fri. Jag måste älska oerhört om han planerar sin framtid med att bo med sina syskon och sin pappa och mamma (vilket han gör).
Jag vet inte hur jag ska klara det, att låta honom gå, jag vet bara att jag måste. Han går ju ändå, vare sig jag låter honom eller inte.
När han sa att han ska flytta ihop med dem permanent tar även livet här i huset vid vägs ände slut. Jag kan inte gå med i projektet att återupprätta hans kärnfamilj som sprängdes. Det är inte att gå vidare utan att gå tillbaka. Jag kan bara gå vidare. Men jag vet inte vart utan honom. Han är ju den som gör livet vidare i mig.
Jag tvingas bort från min rastplats ut i den totala ödemarken. Jag har ingen karta, ingen hand att hålla i, inget mål, inga meningar, inga ord.
Jag måste lära mig att inte förstå och känna tillit i det.
Tillit är inte tillit förrän allt man haft att hålla fast i tagits från.

Men allt har inte tagits bort. Vi lever. Han är här. Och ögonen är klara som vatten och säger att de älskar mig fast allt annat säger motsatsen.

http://www.youtube.com/watch?v=1YXKWOTGskY&feature=related

Vad det än kostar tänker jag betala

J hade varit hemma i två dagar när han annonserade att han tänker sälja huset och förmodligen flytta till sin syster i Chile. Jag som precis börjat komma över att han valde att åka dit med sin mamma och pappa över jul istället för att vänta en månad så vi, han och jag, kunde åka. Jag får flytta med till Chile. Men ändå, han planerar sitt liv utifrån sina syskon -inte mig.
Jag är närmare fyrtio än trettio och utan barn. Jag får för varje nytt år som kommer räkna chansen att bli förälder som betydligt mindre. Snart är den obefintlig.
I februari har min sjukkassa gått ut och jag vet inte om jag blir beviljad ny ersättning eller blir utförsäkrad.
Jag har blivit refuserad igen.
Jag har så många saker att ha ångest över. Men jag orkar inte. Så här ser mitt liv ut. Det är inget mer jag kan göra än att försöka. Och Gud vad jag försökt. Jag orkar inte ens bli besviken längre.
Jag blir kanske aldrig publicerad och kan försörja mig (inget annat än ord och bild kan jag arbeta med och leva). Jag blir kanske aldrig älskad (först) av J. Som det ser ut får jag förmodligen inget barn (eller barnbarn) att älska heller.
Men jag älskar att skriva och jag älskar J. Då älskar jag ändå... och det är det viktigaste. Vare sig jag får lön för mödan eller ej så ska jag fortsätta älska.

http://www.lexilogos.com/bible/svenska_ibs.htm

Den som är drabbad är den som är drabbad

Pappa har tillbringat dagarna med att se på skidskytte och debattprogram. Igår såg han Hanne Kjöller debattera sjukskrivningar och han är extra upprörd. Han slår näven i bordet. ”Det är ingen belastning för samhället att ha sjuka.”
”Ja, jag har iallafall varit en belastning för samhället i åtta år” säger Anna.
”Du är ingen belastning för samhället. Det är bara missunnsamhet att säga så” vidhåller pappa. ”Tänk så många du har hållt sysselsatta på sjukhus och andra instanser de här åren. Varenda krona går ju tillbaka till samhället.”
”Ja, jag kommer fortsätta ge dem sysselsättning i många år framöver. Vare sig de kapar min sjukkassa eller ej” lovar Anna.
”Det är ingen belastning!” upprepar pappa. ”För dig är det en belastning. Det är en belastning för dig att vara sjuk och ligga på sjukhus. Men inte för någon annan.”

Det kommer att bli en fin dag idag.
Fåren kunde inte vänta. Det räckte inte med kanelbullar. Precis när jag somnat skällde hunden. Hela flocken hade forcerat stängslet och stod under äppleträdet och åt fågelfrön. Jag fick ringa bonden som kom ett lass hö. Men snart kommer J.

Växa ner

Ossian sitter i vårt kök och talar om de åren som var sen vi sågs:
”Förut var min arbetsplats ett intellektuellt Samhall. Nu vill de ha oss att jobba. Och det vill ju inte jag. Jag gick till en psykolog. Hon sa: Väx upp. Jag sa: Jag vill bara åka till en sommarstuga med tio kilo hasch och låsa in mig. Hon sa: Väx upp. Det var en jävligt bra psykolog. Hade det inte varit för henne hade jag skjutit mig.”
Vad skönt när det svåra är så lätt. Att växa upp gör man ju till slut. Men att växa ner. Hur gör man det?

Himmel fylld med hopp

Han ringde. Och jag såg inte natten mer. Bara stjärnorna.