"Ja då hängde du löst" säger J om oss vid den här tiden förra året. Jag sloknar i hans knä. Hjärtat fryser ännu efter den vargaste vintern i mitt liv.
"Varför tänker du på det nu? Det var ju då och nu är det ju bra" säger han, fullkomligt oförstående om brutaliteten i kommentarens massiva ignorans.
"Jag har ett minne. Jag är ingen guldfisk" säger jag.
"Jo, men man får försöka vara dum och glad" säger han med ett tonfall bestående av 50% uppmuntran och 50% uppfodran.
Jo, jag försöker. Jag slår bort grubblerier om arbete, hem, försörjning, vänner, familj, framtid, försäkringskassan. Jag släpper allt annat normala människors psyken klamrar sig fast vid, men jag släpper inte honom. Vad han gör mig och inte gör mig betyder. Tja, jag är väl dum då. Som ödar känsloenergi på någon som är självtillräcklig och rycker på axlarna om han mejade ner mig eller ej förra året.
Han kan inte veta vad kärlek är, tänker jag. Eller så vet han det. Smärta är inte kärlek. Och han känner ingen (sådan) smärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar