Den största kärlekshandlingen sägs vara att låta gå. Släppa fri. Jag måste älska oerhört om han planerar sin framtid med att bo med sina syskon och sin pappa och mamma (vilket han gör).
Jag vet inte hur jag ska klara det, att låta honom gå, jag vet bara att jag måste. Han går ju ändå, vare sig jag låter honom eller inte.
När han sa att han ska flytta ihop med dem permanent tar även livet här i huset vid vägs ände slut. Jag kan inte gå med i projektet att återupprätta hans kärnfamilj som sprängdes. Det är inte att gå vidare utan att gå tillbaka. Jag kan bara gå vidare. Men jag vet inte vart utan honom. Han är ju den som gör livet vidare i mig.
Jag tvingas bort från min rastplats ut i den totala ödemarken. Jag har ingen karta, ingen hand att hålla i, inget mål, inga meningar, inga ord.
Jag måste lära mig att inte förstå och känna tillit i det.
Tillit är inte tillit förrän allt man haft att hålla fast i tagits från.
Men allt har inte tagits bort. Vi lever. Han är här. Och ögonen är klara som vatten och säger att de älskar mig fast allt annat säger motsatsen.
http://www.youtube.com/watch?v=1YXKWOTGskY&feature=related
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar