Jag ser ut över fjärdens blå vatten, linjerna av berg och skyarna ovanför, fulla av fåglar. Det man förnimmer starkast när man ser ut här är inte främst graniten, sjöboden, enarna, bryggan eller något av det som står fast. Det är inte själva utsikten, utan insikten man ser. All till bredden fylld tomhet. Krusningarna på ytan, skiftningarna i ljuset, ljudet från vågorna mot stranden. Allt detta fulla ingenting som skiftar bilden från dag till dag. Från morgon till kväll. Från minut till minut. Sekund till sekund. Skatorna, kajorna, sparvarna som flyger genom luftrummet och svanarna, ejdrarna och lommen som svävar på ytan. När sälen sticker upp sitt huvud med en laxöring i munnen blir man även varse om djupen under. Djup och höjd och massor av själ.
Staden är bara en kropp fylld med nervbanor som reagerar på stimuli. Allt är så ihopkopplat och trångt. Här är allt avkopplat men hör ihop. Frihet och samhörighet. Så vill jag leva, ensam och höra ihop, med mer himmel än land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar