Själsrum

Jag får två timmar. Jag lyssnar på Sigur Roos och skriver ut bilder tills färgen sinar i skrivaren. Hela golvet är täckt med papper. Jag klipper och river och glittrar och sprayar. Rummet är mitt eget. Hela huset är mitt rum. Inte en enda levande själ som tystar min och spräcker mina tankebubblor och trampar på mina papper.
Sedan hör jag bilen och det är Fela Kuti på högsta volym och Gorbatjovvodka med hallonsoda och pizzabak med massor av kött och mitt rum stänger alla dörrar och fönster med en smäll.
Först nu förstår jag hur mycket jag saknat mig.

Svart paradisjord

Koriandern, persiljan, ruccolan, chilin, klematisen och Törnrosas kjortel har kommit upp. Bara Paradisblomsterns krukor står ännu svarta och tomma. Men i mitten har en enda stark planta tagit sig upp. Den står stolt och kraftig bland den svarta paradisjorden. En solros. Fröet måste ramlat från frukostbänken ner på golvet och in i jorden när jag satt och sådde på köksgolvet.
Jag sådde paradisfrön och upp steg en sol.

Vårvraka

Under båten kristallklart vatten och i klippskrevorna ilandflutna välar med blytyngder. Vi vrakar hela helgen. Bara Vatten och Bly, Himmel och Sten.
Vi sitter på klipphällarna. Havet är bligg och våren rullar in. Vi fylls av sjöfåglarnas sång, ekon från evigheten. Sången som sjungits för stenmänniskor för tusen år sedan. Som ekat i mars månad innan mars hette mars. Innan och efter oss.
Nej, inte efter oss. Nuförtiden är det inte så många som tror att det blir något sen. Och det är ju sant. Det finns bara nu. Och sången inom oss.

Nattfödd

Klockan är ett på natten. Jag står på tunet med en kopp kaffe och röker. Stjärnorna glittrar ovanför björkarna och huset. Fåren i hagen liksom brummar. Underligt. Jag går in igen och hämtar ficklampan och säger till hunden att stanna inne. När jag kommer ner till hagen ser jag tre spetiga små lamm stå utspridda kring fåren. Ännu våta. De vinglar runt som om de inte vet vart de ska ta vägen eller vem deras mamma är.
Så fruktansvärt att ligga i en varm mage och tvingas ut på frusen mark åtskild från den trygga kropp man bodde i.
Jag går in och väcker J. Det är 4 grader minus ute och här finns lo, räv och berguv. I förra veckan såg J en örn. Vi tar de tre små, blöta kropparna och bär in i stallet och lägger på torr halm. Deras hjärtan slår hårt och de bräker vilset. Vi hämtar deras mamma och de slutar bräka. Hon tvättar dem och ger dem mat.
Vad hemskt att intet ont anandes falla ut i denna kalla marsnatt. Sån ensamhet och sån kyla.
Det är väl så. När det gör som mest ont och känns som allt verkligen är fruktansvärt, fruktansvärt fel: Man dör inte, man föds.

Paradisfrö gror i mörker

Kvällen faller som bly över dalen. Jag lägger frön av Paradisblomster i svart jord, i svarta plastkrukor och ställer undan i mörker.
Allt detta stora som inte syns men som sker i mörker. Frön gror, filmer framkallas, barn tillverkas, rötter dricker, drömmar dröms, stjärnor faller och vi önskar.

Livsvarsel

Dimman ligger som grumlande mjölk i te över hela atmosfären. Jag gillar inte mjölk i te. Jag kan tycka mycket om dimma, men den fem månader långa färglösheten börjar kännas tung i ögonen.
En ljusstråle som är knivskarp, en färg som är djup, en himmel som är högre, är vad jag längtar nu.
När jag går ut i det grumliga teblasket, varslar fågelsång och bäckporl om liv. Sångsvanarna sjunger ute på åkern och alla de fåglar jag inte kan namn på och heller inte se men som kvittrar därinne i dungar och snår längs min lerväg. Marken är död men luften sjunger.
Det är i själen det börjar.

Vårmåne

”När Sigge kommer hem från sjön är det vår” tänkte jag när han mönstrade på i januari. Idag stod han på stationen med sin väska. Den första krokusen slog ut vid husknuten och strandskatorna har kommit till Tjurpannan. Jag är glad att Sigge är hemma igen och han verkar glad med.
Vi häller upp tre Rom&Cola och lagar pizza. Med kaffet efter maten står jag och J på gårdsplanen och ser månen rulla fram bakom bergen mellan björkarna.
”Den lyser för oss” säger J.
”Tänk att vi kan stå här och hålla om igen. För en månad sen... när månen var full, det var så fruktansvärt."
"Hur då fruktansvärt?"
"Kallt och ensamt” säger jag.
”Den lyste för oss då med” säger J.

Den mekaniska glädjen sinar

Den gröna plastfågeln jag fick av J i julklapp börjar sjunga på sista versen. Den mekaniska sången börjar låta tröttare och tröttare. Vilken dag som helst tar batterierna slut och hon orkar inte ens längre sluddrande reagera på våra röster och vibrationer. Ute har de levande fåglarna börjat sjunga fram våren.
Jag ska gå ut. Ur den mekaniska världen in i sången.

Trolltider

Vi åker hem med fyrtio tomma gamla askar utan tändstickor, tre Bavaria kaffekoppar i gult, blått, rosa, två godispåsar, kebabrulle, chips, och en hundra år gammal lampa att lysa upp oss med i mörkret. Ute svartnar den grå dagen och snöregn faller över åkrar och berg.
”Ibland tänker jag: tänk om det inte blir någon sommar” säger Sofia. ”Tänk om det blir en sån där sommar som bara regnar igen.”
Det börjar gå troll i oss. Bara trollen tror att vintern kommer att segra och solen inte kommer tillbaka.

Johnny Bye bye

Han slutade röka när han träffade en tjej. Han verkade lycklig. Det höll i två månader.
Ikväll kom Johnny ensam med ett flak öl, en påse med dataspel och filmer, två pyttegitarrer till Guitar Hero och gräs. Roffat åt sig all tröst han kunde finna och lämnat stan för att gömma sig en helg i huset vid vägs ände.
Vi andra satt runt köksbordet och pratade och drack kaffe. J hade bakat marängtårta med hallon och grädde. Johnny satt bortfluten i fåtöljen i ett mörkt rum. J gick in med en bit tårta och satte i hans knä. Han åt halva.
Mot ett halvt hjärta hjälper inte ens (en hel) tårta.

http://www.youtube.com/watch?v=Lp-4StC9g9I

VIsion

"Vårt passiv-hus ska ha torvrak och två vindsnurror så vi kan köra... borrmaskin!"
Jag vaknar av att J berättar för mig om sin senaste tekniska vision. Passiv-hus, dome, växthus, vindkraftverk, multifunktionell betongmoped, vilket tekniskt projekt spelar mig ingen roll. Jag är lika ointresserad av allt som har med göra att göra.
Men han säger "vi". Det är en underbar morgon.

Vatten och Bly

Nu har jag Bly. Robert Bly. Han skriver om friskt, rent vatten: "Varje vattendroppe bär inom sig denna underliga galna längtan att bli ocean."
Jag dricker de 102 sidorna i en klunk. De sista orden är: "Min dom blev tusen år av glädje."

Sömnlös

Han sjunker tryggt ner i sömnen som en dykare med blytyngder. Jag sprattlar på ytan i timmar tills jag drunknar av utmattning. Var så länge sen jag kunde djupna. Dras med i ytströmmen av den skitiga flod mitt medvetande har blivit. Förgiftade minnen som framställer en vanställd framtid. Jag har slutat simma mot strömmen men jag vet ännu inte hur jag ska kunna sjunka under. Eller hur jag ska få stopp på kranarna i mitt (van)sinnes fabriker som pumpar ut mer och mer och mer gift all min vakna tid.
Medan jag väntar på att få drunkna läser jag Dao de Jing och Eckhart Tolle. Men det är inte mer tankar jag behöver utan färre. Jag behöver klart, rent vatten och blytyngder.

Stenad

"Ibland möter vi människor som ändrar hela vår värld och det är det största och vackraste och hemskaste vi kan vara med om. Och det som gör oss till människor. Tänk om vi inte berördes av varandra. Då kunde vi lika gärna varit stenar. " skriver Malin. 

Kanske J är droppen som urholkar stenen i mig så jag blir människa. 

Avgifta

Lisbeth Salander svarar inte. Om det ändå vore alkohol eller droger jag vore beroende av. Mot sånt finns behandlingshem. Med av-giftningsprogram. Mot kärlek finns ingen medicin. Bara kärlek hjälper. Men rädsla är kärlekens motsats och det är dessvärre det enda jag har.