Klockan är ett på natten. Jag står på tunet med en kopp kaffe och röker. Stjärnorna glittrar ovanför björkarna och huset. Fåren i hagen liksom brummar. Underligt. Jag går in igen och hämtar ficklampan och säger till hunden att stanna inne. När jag kommer ner till hagen ser jag tre spetiga små lamm stå utspridda kring fåren. Ännu våta. De vinglar runt som om de inte vet vart de ska ta vägen eller vem deras mamma är.
Så fruktansvärt att ligga i en varm mage och tvingas ut på frusen mark åtskild från den trygga kropp man bodde i.
Jag går in och väcker J. Det är 4 grader minus ute och här finns lo, räv och berguv. I förra veckan såg J en örn. Vi tar de tre små, blöta kropparna och bär in i stallet och lägger på torr halm. Deras hjärtan slår hårt och de bräker vilset. Vi hämtar deras mamma och de slutar bräka. Hon tvättar dem och ger dem mat.
Vad hemskt att intet ont anandes falla ut i denna kalla marsnatt. Sån ensamhet och sån kyla.
Det är väl så. När det gör som mest ont och känns som allt verkligen är fruktansvärt, fruktansvärt fel: Man dör inte, man föds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar