Dimman ligger som grumlande mjölk i te över hela atmosfären. Jag gillar inte mjölk i te. Jag kan tycka mycket om dimma, men den fem månader långa färglösheten börjar kännas tung i ögonen.
En ljusstråle som är knivskarp, en färg som är djup, en himmel som är högre, är vad jag längtar nu.
När jag går ut i det grumliga teblasket, varslar fågelsång och bäckporl om liv. Sångsvanarna sjunger ute på åkern och alla de fåglar jag inte kan namn på och heller inte se men som kvittrar därinne i dungar och snår längs min lerväg. Marken är död men luften sjunger.
Det är i själen det börjar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar