Paradise Lost

Paradisfröna tog sig aldrig. Och när jag skulle vattna lupinerna och solrosorna jag satt i komposthögen var allt borta. J hade mejat ner alltihop med röjsågen. "Det var ju bara tistlar och nässlor" säger han obekymrat, där han mitt i sommarvärmen, iförd storstövlar, overall och ansiktskåpa bedriver korståg mot grönskan.
Nej. Däremellan var blommor sakta på väg upp som skulle växa sig höga och starka genom tistlarna och nässlorna, bara de fått leva.
Ogräset är det som de flesta ser. Men däremellan ogräset kan det faktiskt finnas några blommor.

Jag sätter mig ner på ett traktorvrak och gråter. Det där med de nermejade blommorna är liksom som J ser på mig. Bara ogräs. Deprimerad. Måste tas bort. Medicineras. Affirmeras. Rehabiliteras. Tvångsmatas med Kay Pollackcitat. Men om han vattnar istället för att meja ner mig kanske det finns blommor därinne i min kompostsjäl av all gammal dynga som vill upp i ljuset. Om han bara lät mig Vara. Och växa. Utan tuktan.

Och förresten är det blommor på tistlar med. Och nässlor är gott.

Längtan till Landet som icke är

Tar universum slut eller är det oändligt? Maria brukar tänka till Pluto sedan blir det obehagligt. Själv finner jag ovetenskapen trygg. Det som oroar mig är det jag vet. För det jag vet är att vi dör och att vi är ensamma. Tanken på det oändliga är större än mitt förnuft och det tackar jag för. Mitt förnuft kommer inte längre än till att verifiera meningslösheten.
Och antimateria, det är så coolt! En konkretisering av något som icke är. Till och med svarta hål finner jag förtröstansfulla. Om varje människa rymmer ett universum, rymmer hon också svarta hål. Då är jag på riktigt. Då kan även jag vara ett universum. Allt är inte solklart och tryggt och mätbart och förnuftigt. Vi är oändliga och outforskade. Det jag vet är så litet. Universum är så stort. Och jag är en del av det. Det stora. Livet är mer än att vi är ensamma och sen dör.
Mitt förnuft säger mig att jag är ett gruskorn i rymden men bortom förnuftet kan det kornet vara stjärnstoff.

Kärleken regerar inte

Jag trodde kärleken var stor. Så mäktig. Så visade den sig vara så liten och maktlös. Som ett barn.

Brantstupheten i att släppa taget

Bilbo Baggers ord har förföljt mig i nio år ”Jag vill se berg igen.” Hoben som tröttnat på alla släktingar och fester vill högre toppar och djupare dalar än det frodiga, kulliga landet Fylke kan ge.
Brantstupheten i att släppa taget om sin massvarelse och bli.
Den som en gång lämnat lilla Fylke kan aldrig mer nöja sig med att leva där. För man har berövats sin förnöjsamhet genom vetskapen om att livet är större utanför.
Jag vill bort från alla dessa släktingar och fester. Midsommar tornar hotfullt upp sig framför mig. Ett blygrått ångestmoln. Ännu överlåter jag mina egna val till att bli andras. Om jag själv valt så hade jag begrundat årets ljusaste natt i stillhet.
Man ser inte älvdansen om man bara är med människor.

Mordljus

De jävla fåglarna som sjunger: Nu är det morgon! När det ännu är natt i mig.
Med bara stenar. Inget guld.
Enligt självmordsstatistik från Grönland begås det flest självmord 11 juni.
Ljus ger dödlig smärta när det gått troll och berg i en.

Om kärlek är Gå

"Ingen människa har någonsin frivilligt gått in i lidandet. Hon har gjort det för att söka en ny närhet, ett nytt hopp, ett sista skäl för att leva. och vad har hon funnit? Ingenting annat än ett nytt lidande. Kärleken är enda stort lidande" Skriver Ulla Isaksson i "Kvinnohuset".
"All kärleks källa är detta: Bliv kvar hos mig, överge mig inte, stanna hos mig för alltid. Och all kärleks slut är detsamma."

Men om kärlek är Gå: Kom inte tillbaka -gå vidare. Om den älskande inte håller fast utan släpper fri. Som de föräldrar som kan älska sina barn, inte bara sig själva. Som vill dem framtiden. Inte hålla dem tillbaka i sin tid. Som vill dem ensamma gå vidare. Utan någon önskan om att barnen ska föra dem vidare. Om "Jag älskar dig" är: Gå nu.

Blommor i håret så kör vi!

"Miljöpartiet! De är galna!" utbrister Sofia i baksätet på Volvon. "Riots! Anarki! Blommor i håret så kör vi!"
Hon har förmodligen inte röstat. Men hon har blommor i håret och thc i blodet.

Blå väg

På farstukvistarna och staketen hänger ballonger och girlanger. Ungdomarna tar studenten idag. Dagen efter min studentfest for jag och Staffan till Paris. Vi var lyckliga. Men på autobahn grät jag utan att veta varför.
Nu är det länge sen den ljusnande framtid var vår.
”Det var länge sen” säger Kent på banken.
Ja. Sist jag och Staffan var här var när vi tog lånen till vårt hus.
Jag skriver under papprena jag inte läst. Jag litar på Kent och Staffan. Hur skulle jag kunna bli lurad? Vårt liv ihop är över är det som står sant idag.
Staffan får huset och skulderna. Jag får segelbåten och friheten.
Jag kommer aldrig att bli så trygg som jag var med honom. Nu är allt jag har frihet. Tummelisa som klamrar mig fast på svalans rygg mot främmande, varmare länder. Ännu är jag inte där. Jag ser det inte framför mig. Ser jag ner är det långt långt långt till marken.
Himlen är blå.

Under mörka ord

Utanför det öppna fönstret faller regnet över grödorna vi sått. Jag planterade ut majsen idag.
När jag kom hit visade det sig att J bokat en resa till Chile med sin pappa istället för med mig, när jag varit borta. Kunde han bara inte lyft telefonluren och frågat om jag ville åka med? När jag frågar det visar han sig helt oförstående till varför jag vill vara en del av hans (res)planer.
Jag pressas mot nollpunkten. Dör på något vis och trycks ner i orden. Kommer något att växa upp? Måste ner i mörkret, under j/ord först.
Berövas och begravas för att åter stå upp ur det frö Gud sådde mig med.

http://www.youtube.com/watch?v=3hrcd5LlalU&NR=1