På farstukvistarna och staketen hänger ballonger och girlanger. Ungdomarna tar studenten idag. Dagen efter min studentfest for jag och Staffan till Paris. Vi var lyckliga. Men på autobahn grät jag utan att veta varför.
Nu är det länge sen den ljusnande framtid var vår.
”Det var länge sen” säger Kent på banken.
Ja. Sist jag och Staffan var här var när vi tog lånen till vårt hus.
Jag skriver under papprena jag inte läst. Jag litar på Kent och Staffan. Hur skulle jag kunna bli lurad? Vårt liv ihop är över är det som står sant idag.
Staffan får huset och skulderna. Jag får segelbåten och friheten.
Jag kommer aldrig att bli så trygg som jag var med honom. Nu är allt jag har frihet. Tummelisa som klamrar mig fast på svalans rygg mot främmande, varmare länder. Ännu är jag inte där. Jag ser det inte framför mig. Ser jag ner är det långt långt långt till marken.
Himlen är blå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar