Tar universum slut eller är det oändligt? Maria brukar tänka till Pluto sedan blir det obehagligt. Själv finner jag ovetenskapen trygg. Det som oroar mig är det jag vet. För det jag vet är att vi dör och att vi är ensamma. Tanken på det oändliga är större än mitt förnuft och det tackar jag för. Mitt förnuft kommer inte längre än till att verifiera meningslösheten.
Och antimateria, det är så coolt! En konkretisering av något som icke är. Till och med svarta hål finner jag förtröstansfulla. Om varje människa rymmer ett universum, rymmer hon också svarta hål. Då är jag på riktigt. Då kan även jag vara ett universum. Allt är inte solklart och tryggt och mätbart och förnuftigt. Vi är oändliga och outforskade. Det jag vet är så litet. Universum är så stort. Och jag är en del av det. Det stora. Livet är mer än att vi är ensamma och sen dör.
Mitt förnuft säger mig att jag är ett gruskorn i rymden men bortom förnuftet kan det kornet vara stjärnstoff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar