Paradise Lost

Paradisfröna tog sig aldrig. Och när jag skulle vattna lupinerna och solrosorna jag satt i komposthögen var allt borta. J hade mejat ner alltihop med röjsågen. "Det var ju bara tistlar och nässlor" säger han obekymrat, där han mitt i sommarvärmen, iförd storstövlar, overall och ansiktskåpa bedriver korståg mot grönskan.
Nej. Däremellan var blommor sakta på väg upp som skulle växa sig höga och starka genom tistlarna och nässlorna, bara de fått leva.
Ogräset är det som de flesta ser. Men däremellan ogräset kan det faktiskt finnas några blommor.

Jag sätter mig ner på ett traktorvrak och gråter. Det där med de nermejade blommorna är liksom som J ser på mig. Bara ogräs. Deprimerad. Måste tas bort. Medicineras. Affirmeras. Rehabiliteras. Tvångsmatas med Kay Pollackcitat. Men om han vattnar istället för att meja ner mig kanske det finns blommor därinne i min kompostsjäl av all gammal dynga som vill upp i ljuset. Om han bara lät mig Vara. Och växa. Utan tuktan.

Och förresten är det blommor på tistlar med. Och nässlor är gott.