Barn i Göteborg kastar sten på brandbilar. Har de glömt Backabranden? Eller var de för små för att minnas? Alla våra syskon som förlorades i elden.

Efter kärleken

Sofia har inte blommor i håret längre. Jag hasplar ur mig: "Men det finns ju massor med blommor ännu!"
Sofia slår ut med händerna "Men jag kan inte ha det. Jag kan inte."
Så slarvigt sagt av mig. Klart hon inte kan. Nu. Efter kärleken. I allvar.
"Men jag har gräs" säger hon tungt och böjer fram huvudet och visar de två smäckra stråna som vippar stolt i hårknuten.

I ett hus med katter och barn

Inatt lånar jag ett hus där det inte finns musik och inte några böcker (förutom kokböcker). Inte ens en läslampa vid sängen.
Men huset har katter och barn. Så leva här poesi ändå. Friare än barn och katter bli inget som leva.

Att verkligen leva

Jag kommer ner på snäckstranden från min vandring runt ön. Vinden har blåst in oss i fiskarstugan längst ut i havsbandet. Väderöbod är den sista fasta marken som finns utanför vår ö.
Här är bara vi, hav, himmel, vatten, sten, vind och stillhet inne i stugan.
"Sen vi kom hit, känner jag att jag vill leva" säger jag. "Jag vill verkligen leva. Jag måste sluta röka"
"Så känner jag med" säger J. "Att jag verkligen vill leva. Därför fortsätter jag röka."

Det veka tändas

"Jag gillar verkligen att fingänga!" utbrister J, när han skruvar av glaset på den gamla oljelampa som hänger i segelbåtens tak.

"Den här fintekniken är underbar" fortsätter han och ögonen lyser.

För mig är det bara så att glaset ska av, veken tändas, justeras och glaset skruvas på igen. Är det något som kärvar blir jag irriterad. Jag finner aldrig fungerande tekniska konstruktioner som underbara.

Men J säger det öppet och ärligt utan några ironiska undertoner till att ordet associerar till någon slags erotisk verksamhet. Han är bara glad i att fingänga.

Kanske som jag kan känna glädje i att orden lyfter från pappret eller meningarna ligger tunga och bara betyder. J spritter inte till över en synnerligen pregnant formulering. Bara: Jaha. Ja, så säger du. I hans värld: Språket ska bara fungera. Ordens ska uttrycka det man menar helt utan ansträngning, automatiskt. Förstår den andre ändå inte vad det är man vill få fram, ja då kan man lika gärna vara tyst. På samma vis jag reagerar om oljelampan inte vill fungera. Då kan jag lika gärna slänga den. Jag ids inte hitta var det kärvar i det mekaniska eller laga något. Det ska bara funka. Jag sitter hellre i mörker än ger mig i kast med tekniska problemlösningar. Han tiger hellre och går härifrån än resonerar vid konflikt.

Så kan vi leva samman då: Han tänder ljuset och jag bryter tystnaden.

Jag slår upp förpiksluckan och stjärnhimlen står kring mig som ett fruset ögonblick av fyrverkeri.

Lycka som inte kan plockas

Denna vintern var den värsta. Lyckan så skör, som frostblommor på glas.
Såfort jag försökte plocka dem smalt de undan mina fingrars värme.

Vad som egentligen är värt

Jag har köpt tre vildäpplen för priset av ett halsband.
Två flickor kom till mammas hus med en koffert med äpplen och kassaskrin i. Jag hade inte en tia som "tre eller fyra" äpplen kostade. Jag letade i mitt gamla rum där mina saker fortfarande står lagrade, tvekande till att flytta in hos J. Ett tredelat guldfärgat plasthalsband kanske två flickor nånstans mellan fem och tio kan acceptera som betalning? Det kunde de gladeligen. När affären var avslutad hade jag såldes köpt tre magra vildäpplen i utbyte mot ett halsband. Lite hur min deal i livet ser ut för övrigt. Jag betalar ett högt pris för... tja... inget särskilt.
Men vildäpplen har en kärna och går att äta. Guldfärgade plasthalsband har bara yta och inget egentligt användningsområde.

Din själ är Skäl nog

Du tog min arbetsglädje och förmåga från mig. Du tog min kraft från mig. Du tog min stolthet. Du tog mitt hem från mig. Du tog min trygghet från mig. Du tar möjligheten att bli älskad av och älska mitt barn från mig. Du tog bort vägen under mina fötter och du tog ner skyltarna.

Ge mig ett skäl. Ge mig ett skäl att leva.

Du. Du är anledningen att leva, svarar Gud.

http://www.youtube.com/watch?v=gOFk3qVlElk&feature=related

Musik på nedre botten

Ett år sedan. Jag var så hemlös då. Det enda som existerade var kärleken till J. Och det började gå upp för mig att hans hjärta inte skulle kunna härbärgera mer än en liten, liten bit av mig.
Bläddrar i dagboken för att se vad jag gjorde för ett år sedan.
Jag hade en dröm den natten, för ett år sedan:
Jag gick ner för en trappa. Jag hamnade på botten av ett förortsköpcenter eller liknande vad gäller dysterhet. Därnere var en sjaskig pub. Inga fönster. Var och en satt ensam vid sitt bord med en öl. Många var svarta ensamma män. Glest, sunkigt, mörkt. Men där spelade den bäste. Något som blues. Han var en svart man vid ett piano som spelade överjordiskt vackert. Just där nere på bottenvåningen spelade han. Så jag gick dit ändå, för jag var tvungen att höra musiken.
Den morgonen för ett år sedan vaknade jag med tröst. Drömmen hade påmint mig: man måste gå till botten om man ska höra musiken. Jag gjorde ändå rätt som lämnade de ljusa välputsade galleriorna och ljusa torgen.
Och så blev det. Jag gick bort från allt det där glansiga, längst ned i ensamheten. Till mörka undanskymda platser. Men här kan man få höra den allra vackraste musiken.

http://www.youtube.com/watch?v=-hDORWJgwh4&feature=related

Vila vid Guds fötter

Skagerrack ligger blåslaget och lojt i värmen. Lökholmen, Borgen, Tveklyftan... alla har fått sommargäster. Skottarna ligger obesökt. Vi sprider ut gula, röda, blå och gröna badlakan över klipporna. Framför oss oändligt med hav och himmel,

"Närmare Gud än så här kommer vi väl inte Navid!" Utbrister Gilla.

"Nää" säger Navid. "Om vi inte drunknar då."

Så kastar vi oss i havet.

Genom mörker och stjärnstoff

Lyktorna är tända, det är fest på Dannholmen. Vi lossar våra förtöjningar och ger oss hemåt genom glimmande mareld. Jag får alltid känslan av att man seglar genom universum när båten går genom mareldsvatten. Genom mörker och stjärnstoff.

Sommarnatten är stor och månljuset gör mörkret mjukt över bliggt hav, öar och skär.

"Nu ska vi se när vi kommer in i fyrljuset" säger J.

Vi står tysta. Och där! Så lyser Köttö fyr.

"Det är häftigt att mörkernavigera!" utbrister J. "Inatt är det ju ljust men när det är becksvart är det ganska spännande."

Och där reser sig Fjällbacka kyrka som en hattifnatt laddad av åskvädret över byn.

"Man får vara uppmärksam när det är så mörkt" säger Sigge. "Tappar man fyren är det lätt att komma bort sig."

Jag tänker: Jag tappade min fyr för länge sen. Och på havet hjälper inte att stänga av motorn och driva runt och be böner att åter få se det ljuset. Det är inte ljuset som lämnat mig. Fyren står fast. Det gäller bara att hitta den.

Min svarta stjärna lyser så starkt att allting grumlas.
I det mörka vattnet syns ingen botten.

Full tomhet

Längtan efter dig kid är stor som en augustimåne
och lika full av vemod
över att sommaren snart är över

Fuck Kbt och mindfulness, ge mig bara en rejäl djävulsutdrivning

Det bor någon i mig som inte älskar mig. Men om denne inte älskar mig kan den inte vara mig, utan min fiende. Som en parasit eller cancer.
Förut kallade man det fenomenet djävulen. Det måste varit lättare då. När man erkände det onda och gav det ett namn. Och det namnet inte var mitt. Det är lättare att ta avstånd från Djävulen än sig själv.
Sen tron på Djävulen avskaffades är liksom allt ont Inom ens egen förskyllan. För bot och bättring knuffas man ner i Kognitivt Beteende Terapiträsket. Där det påstås att man mår bra bara man tänker rätt -med andra ord tänker man fel nu och har själv förorsakat sin olycka.

Var och en är numera sin egen antikrist. Men bara för att man slutar prata om Djävulen så försvinner ju inte ondskan.
Det talas så tyst om Djävulen och Gud. Nästan inte alls. Men olika varianter av coaching och självförverkligande skriks ut över marknadstorgen, drypande av skuld.
När allt man behöver är en rejäl djävulsutdrivning.

http://www.youtube.com/watch?v=0WFlbywF4NU&feature=related

Vänd tillbaka in i elden

"Han älskar mig inte" säger hon och fyller sig med kärlEksdrogen. Sofia svämmar över av kärlek som aldrig får bli allvar.
Hon är brutalt openminded. Släpper lös sina sinnen som vilda hästar som flyr elden.
Men Sofina, du kan aldrig springa ifrån en präriebrand. Det finns inga genvägar. Bara den som tar sig tillbaka och rakt genom elden överlever.