"Jag gillar verkligen att fingänga!" utbrister J, när han skruvar av glaset på den gamla oljelampa som hänger i segelbåtens tak. "Den här fintekniken är underbar" fortsätter han och ögonen lyser.
För mig är det bara så att glaset ska av, veken tändas, justeras och glaset skruvas på igen. Är det något som kärvar blir jag irriterad. Jag finner aldrig fungerande tekniska konstruktioner som underbara.
Men J säger det öppet och ärligt utan några ironiska undertoner till att ordet associerar till någon slags erotisk verksamhet. Han är bara glad i att fingänga.
Kanske som jag kan känna glädje i att orden lyfter från pappret eller meningarna ligger tunga och bara betyder. J spritter inte till över en synnerligen pregnant formulering. Bara: Jaha. Ja, så säger du. I hans värld: Språket ska bara fungera. Ordens ska uttrycka det man menar helt utan ansträngning, automatiskt. Förstår den andre ändå inte vad det är man vill få fram, ja då kan man lika gärna vara tyst. På samma vis jag reagerar om oljelampan inte vill fungera. Då kan jag lika gärna slänga den. Jag ids inte hitta var det kärvar i det mekaniska eller laga något. Det ska bara funka. Jag sitter hellre i mörker än ger mig i kast med tekniska problemlösningar. Han tiger hellre och går härifrån än resonerar vid konflikt.
Så kan vi leva samman då: Han tänder ljuset och jag bryter tystnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar