Genom mörker och stjärnstoff

Lyktorna är tända, det är fest på Dannholmen. Vi lossar våra förtöjningar och ger oss hemåt genom glimmande mareld. Jag får alltid känslan av att man seglar genom universum när båten går genom mareldsvatten. Genom mörker och stjärnstoff.

Sommarnatten är stor och månljuset gör mörkret mjukt över bliggt hav, öar och skär.

"Nu ska vi se när vi kommer in i fyrljuset" säger J.

Vi står tysta. Och där! Så lyser Köttö fyr.

"Det är häftigt att mörkernavigera!" utbrister J. "Inatt är det ju ljust men när det är becksvart är det ganska spännande."

Och där reser sig Fjällbacka kyrka som en hattifnatt laddad av åskvädret över byn.

"Man får vara uppmärksam när det är så mörkt" säger Sigge. "Tappar man fyren är det lätt att komma bort sig."

Jag tänker: Jag tappade min fyr för länge sen. Och på havet hjälper inte att stänga av motorn och driva runt och be böner att åter få se det ljuset. Det är inte ljuset som lämnat mig. Fyren står fast. Det gäller bara att hitta den.