Ett år sedan. Jag var så hemlös då. Det enda som existerade var kärleken till J. Och det började gå upp för mig att hans hjärta inte skulle kunna härbärgera mer än en liten, liten bit av mig.Bläddrar i dagboken för att se vad jag gjorde för ett år sedan.
Jag hade en dröm den natten, för ett år sedan:
Jag gick ner för en trappa. Jag hamnade på botten av ett förortsköpcenter eller liknande vad gäller dysterhet. Därnere var en sjaskig pub. Inga fönster. Var och en satt ensam vid sitt bord med en öl. Många var svarta ensamma män. Glest, sunkigt, mörkt. Men där spelade den bäste. Något som blues. Han var en svart man vid ett piano som spelade överjordiskt vackert. Just där nere på bottenvåningen spelade han. Så jag gick dit ändå, för jag var tvungen att höra musiken.
Den morgonen för ett år sedan vaknade jag med tröst. Drömmen hade påmint mig: man måste gå till botten om man ska höra musiken. Jag gjorde ändå rätt som lämnade de ljusa välputsade galleriorna och ljusa torgen.
Och så blev det. Jag gick bort från allt det där glansiga, längst ned i ensamheten. Till mörka undanskymda platser. Men här kan man få höra den allra vackraste musiken.
http://www.youtube.com/watch?v=-hDORWJgwh4&feature=related
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar