Det är vargtimman, precis innan solen går upp. Hemlöshetskänslan i mig är så stor, drev mig upp ur sängen. Minns aldrig att den varit så stor tidigare (innan J). Ångest har jag alltid levt med i månatliga skov, men inte denna enorma känsla av hemlöshet. Jag är som ett spöke som inte får fäste i denna världen, som om jag gått till andra sidan men inte kan släppa taget om det jordiska och irrar kvar bland det jag inte längre kan ta del av.
Och i alla de där nyandliga böckerna om att det man ser hos andra är det som är i dej själv:
-Om de vänder ryggen åt dej så är det du själv som vänder dem ryggen, om du ser kärlek i deras blick är det för att det är kärlek i ditt hjärtats blick, etc, etc blablabla, skallrar anklagande i mig. Allt är mitt eget fel. Tankefel. Ty eftersom jag inte älskar så kan jag inte ta emot den kärlek som finns och eftersom jag "tror" på separation så lever jag separerad.
Men jag tror inte alls på det! Vi är alla ett. Men jag känner det. Ensamhetens isvindar.
Någonstans under eller mellan isvindarna viskar rösten: Guds nåd är nära i själens vargtimme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar