"Man vet aldrig vad som händer i livet" säger Karin apropå att hon bara fick barn utan att ha planerat det.
Nä, det vet man verkligen inte. Om jag visste när jag var 25 att JAG fem år senare skulle bli djupt deprimerad, folkskygg och göra mig av med nästan alla mina vänner, förlora mitt hem och flytta hem till mina föräldrar, lämna min jämlike Staffan och acceptera att leva i ett absolut ojämlikt förhållande -det skulle inte hända mig. No way. Så är jag här, tacksam bara han ringer mig. Jag tackar honom om han en gång i månaden åker och hälsar på mig (ca 1 mil) för jag vet att det är en stor uppoffring för honom att göra det.
Men det är här jag är nu. Med självkänslan i botten och oförmögen till den mest elementära sociala samvaron för jag känner mig så värdelös när inte ens min älskade vill vara med mig (såvida jag inte kommer till honom). Och kan det hända Mig, som var oövervinnerlig, en överlevare, en fighter, att falla så djupt, i såfall kan vad som helst hända! I såfall kan detta kompakta mörker också vända och jag ges tillbaka min värdighet. Men om så inte sker -min värdighet är densamma som innan jag föll. Lyckad&Lycklig eller misslyckad&olycklig. Människovärdet är odelbart. Vi är alla ett.
http://www.youtube.com/watch?v=tuGjBNSRi1c&feature=player_embedded
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar