there is a neverending story

Jag sitter vid en lånedator Avenyn. Skriver mitt inlägg, loggar ur, släntrar ut i kylan, vidare in på Condeco. Tar en kaffe och morotskaka. Tittar på folk och läser intervjun om Patti Smith. Vid datorn jag lämnat sätter sig en ung man vid och trycker på ctrl+f och söker på Gud för att se vad jag skrivit om denne.
Varför jag vet det är för att han skrev en kommentar under den dagens inlägg.
Det är förtröstansfullt. Att han söker just på ordet Gud i en tid när det heliga betraktas som hjärntvätt. I mina kretsar går folk med i grupper som "Gud finns nog inte" på Facebook. Gud finns nog inte, vad är det för statement? Varför vill man skylta med sin intellektuella inskränkthet?
Även om man inte vill erkänna Guds existens på grund av egennytta och ett infantilt behov av en pseudofader, tröst eller hopp så måste man ju av ren filosofisk hederlighet inbegripa Gud i tillvaron. Att erkänna att det finns något större än mig. Något större än min lilla gnutta förstånd. Att det finns oupptäckta dimensioner som inte vetenskap kan nå. Att det finns magi. Vare sig jag har lust att ägna mig åt nån slags relation med Gud eller ej så måste jag ju i vartfall erkänna att något mer finns. Annars förringar jag ju min tankeförmåga alldeles. Ur tro perspektiv är det förstås upp till var och en om man vill ägna sig åt en relation med Gud eller ej. Men ur förnuftsmässig synpunkt tycker jag det är dumhet att inte förstå att man inte förstår. Allt. Som man gör om man erkänner Guds existens. Det finns något mer. Något outgrundligt, något mystiskt. Något större än vad du kan se och ta på just nu. Något mer än att en spade är en spade och att vi föds och dör, end of story.
Jag tar aldrig upp frågan om Gud med mina vänner (förutom L och M som är såpass akademiska att de inte kan negligera begreppet Gud). Jag är rädd för att de ska avslöja att den Gud de tar avstånd från är en skäggig gubbe som alltid ser dig och belönar dig om du är snäll och straffar om du varit stygg. Som jultomten ungefär. Den gudsbilden är ju nåt man växer från när man är typ fem. Inte 35. Och så är jag rädd för att klyschorna om att religion skapar krig kommer och jag vill bara inte föra ett samtal på den nivån. Det är inte värdigt. Jag vill inte veta om om mina vänner aldrig utvecklat tanken kring begreppet Gud längre än att de kommit till slutsatsen att Gud inte är jultomten..
Pappa förfäktar vilt att bibeln bara är sagor. Eh, ja? Har någon sagt något annat? Och vad är det för fel på sagor? Är inte språket och berättelser också en viktig dimension i vår tillvaro? Kanske den viktigaste?
Gud kan jag ju aldrig tala om, Gud är ju liksom obeskrivbar. Men man kan ju iallafall tala om vad Gud inte är. Och han är inte jultomten. Och han är inte han. Och han är inte hon. Gud är större. Jaja, de har väl rätt ändå. De som går med i facbooksgrupper om att Gud nog inte finns. Varje försök att beskriva Gud förminskar denne. Oftast känns det ju som en ateist är mer exakt i sin beskrivning av Gud än en övertygad sk religiös person. En sån där som vet exakt hur Gud är, vad Gud vill och så vidare. Men vi kan ju inte föra Guds talan. Det gör Gud själv. Vi kan på vår höjd föra vår egen talan och vad gäller Gud bara lyssna. Och ska man kunna höra måste man vara tyst. Därför kan jag inte diskutera Gud längre.
Men jag blir glad när jag ser att det finns de som söker ordet Gud och inte bara knulla, sex, lipgloss, I phone, Andreas Weise, Hello Kitty äggkopp, Angelina Jolie eller vad nu som går hem hos gemene bloggläsare. Det finns de som vill ta sig från periferin till kärnan. Som vill tala om tillvaron, inte bara prata.

http://www.youtube.com/watch?v=-pxRXP3w-sQ