Jag lyssnar på den här låten om och om igen. Jag vet inte varför den träffar mig så rakt in. Jag har ju inte levt med nån alkoholist. Måns värsta suparperioder höll han sig från oss. Annas alkoår höll jag mig undan från henne. Eller ville hon ha hjälp efteråt fick hon det. Men gå med henne ut som alltid slutade på sjukhus, som jag minns det, det gjorde jag bara inte. Och inte har jag varit alkis själv heller. Ändå känner jag igen mig så himla mycket. Den här låten är jag så himla mycket just nu.
Så ser jag mig och Staffan stå på en balkong i Östersund. Värdinnan pratar om sin sons missbruk. Och hur hon drabbades när hon läste James Freys "Tusen små bitar" att hon kände igen så mycket av sin son i den boken.
Staffan sa: Jag kände igen mycket av dig Mira när jag läste den.
Det var så sorgligt. Men jag förstod vad han menade. Jag hade ju också känt igen mig när jag läste den.
Man kan skada sina anhöriga på andra sätt än genom missbruk. Leva bredvid någon som är försvunnen i total förtvivlan är väl samma sak som att leva med en missbrukare. Och många gånger är väl missbruk just maskerad förtvivlan. Men man kan ta på den då. Ett problem med droger eller alkohol kallar man det då. Och det finns det behandlingar mot. Men att inte ha några andra problem än att man förlorat sin livsvilja vad gör man mot det? Jag behövde ingen sprit för att tappa greppet. Vad gör man som anhörig när den man älskar bara gråter och gråter och gråter eller sitter ihopkrupen i ett hörn och skakar? Eller pratar osammanhängande för sig själv eller skär sig med rakblad?
Man ger upp. Men det är en lång, lång, lång väg tills man ger upp. Missbruket, sin kära som missbrukar eller sin djupa sorg.
Staffan fick rycka ut på nätterna och linda om Annas handleder och larma ambulans. Han fick arrangera sin bästa väns begravning. Och så mig då. Ja, det var mycket död då. Inte konstigt han förlorade geisten. För att hedra hans lojalitet borde jag bli stark igen. Han slutade aldrig tro på mig. Han gav upp massor av gånger. Men han stannade kvar. Han visste att jag var mycket mer än min förtvivlan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar