Kärleken är större

Klockan är 23.30, jag tar kraft och lyckas släcka ner datorn. Jag går in i förrådet och plockar ner lådan med skidpjäxorna. Ger fåren mat och sätter fötterna på skidorna och ger mig ut. Äntligen ute! Det är fjorton grader kallt och varje strå och varje gren och varje kvist gnistrar av frost i månskenet. Det första jag ser när jag vänder blicken mot rymden är ett stjärnfall. Ooooooohhhh. Även om klockan är tolv på natten kan jag åka skidor. Det enda jag har är frihet, ändå har jag inte kommit mig ut förrän nu trots att snön legat i flera dar.
Första låten i Ipoden som dyker upp är the Freaks med Cortex. Den passar perfekt till kylan och månljuset. Klingklangandet i det låter som gnistret av rimfrosten ser ut. Jag stakar mig fram över de glimmande fälten. Hunden har lite svårt att pulsa i den skariga snön och följer mig i spåret. Om jag bryter ett ben och blir kvar här inatt fryser jag väl ihjäl. Men det spelar ju ingen roll.
Äntligen ute. I en kärlek som är större än mitt personliga liv.

http://www.youtube.com/watch?v=eEh-r9a9jjM

Sorgfågel har den skönaste sången

Ute är allt alldeles vitt. Det har snöat hela natten. I toppen av min lilla gran jag stal häromdagen sitter en svart fågel istället för stjärna. Sången inom oss, inte stjärnglansen utanför, ska leda oss rätt.

Svartnatt är bara brist på ljus

Årets mörkaste dag idag. Jag fortsätter röja i J och Sigges röra. Verktyg spridda som konfetti över golvet i grovingången. Försöker komma iordning i mitt rum. Hämtar mina saker i brygghuset där jag bodde i somras. Förra årets dagbok ligger där. Jag ser vad jag skrev 22 december 2008.

Det stod:
Inatt drömde jag om två sorters personer. De gick fram igenom något. Så gick de samman och blev en person. Jag. Innan de gick samman var den ena som ett hologram. En skuggbild, en (ond?) ande. Något träffade skuggan och den försvann och jag var bara jag.
När jag vaknade tänkte jag på den där rädda sidan i mig som kräver att bli älskad, men blir det inte, att den bara är en skugga. Finns egentligen inte. Men det förstår man inte förrän den belyses. Belyses och dör.
Har varit en fruktansvärd dag och igår. Oälskbarheten och utanförheten rasar stor. J är svår. Eller han är nog bara enkel och jag svår.

♥

Jag står utanför huset i snön och saknar honom så jag kan dö. Så slår det mig, jag lever ju. Det är ju liv jag känner, inte död. När någon man älskar försvinner uppenbaras livet. Hur stort det är. Och hur liten man är i förhållande till det. Och vad som är viktigt.

http://www.youtube.com/watch?v=LoFvHEafXAc

Ett hus som saknar ett hem

Han har åkt. Jag går runt bland alla saker som han haft i händerna och gråter och ropar hans namn. Det är som om huset vridit sig ut och in och jag är på en helt främmande plats i ett land långt borta. Jag visste inte att jag kunde sakna så. Aldrig att jag gråtit när någon rest vad jag kan minnas, och jag har älskat förr. Och många har rest, men det har inte varit en stor sak. De kommer ju tillbaka (är det tänkt). Men nu... Det gör avgrundsont. Som om han var död, men han är ju inte död. Jag hade ingen aning om att jag skulle reagera så här starkt på att han åkte. Jag vet inte om min reaktion är bra eller dåligt. Om det är för att jag älskar honom så mycket (det är ju stort att kunna älska) eller för att jag själv blivit så liten att jag utan sonden till honom inte är. Det är ju inte lika fint att vara känslomässig parasit.
Jag städar frenetiskt undan hans saker. Tallriken han åt middag på innan han for, Jägarkortet han letade efter men inte hittade, Twinrix-broshyren, hans chilenska fraggeltofflor, vattenglasen vid hans säng, kläderna han sprider i hela sitt rum, åh de doftar honom! Jag tvättar allt. Allt som varit på hans kropp, arbetsbyxorna med skiftnyckel i fickan, försvarets underkläder, yllevästen, de fula, underbara stuveriarbetarlångkalsongerna, sängkläderna, handdukar, filtar allt. Jag står inte ut med doften från honom när han inte är här.
Jag städar som i raseri undan de sakerna som påminner om att han alldeles nyss rörde sig här, åt, sov och var i varje rum, varje dag och varje natt.
Jag såg fram emot att få läsa ifred på kvällarna. Nu känns sängen hemsk och hotfull. Den säger: Han är inte här, men han var nyss.
Jag går ut med hundarna: Leran har frusit. Första snön föll inatt. Det är vinter nu.
Men det kommer en vår. J lever. Han kommer tillbaka (är det tänkt). Jag sänder en tanke till alla de som förlorat sina älskade utan att de kommer tillbaka. Det kommer att ske för oss alla, jag vet men det är ofattbart.

http://www.youtube.com/watch?v=rov3pV9PsRI

Klarvaka

Lucianatt. Jag är klarvaken som vanligt om natten. Frost ute och stjärnorna står starka ovanför huset. Mars är stor och röd. På onsdag reser Sigge och J till Chile. Jag har fått en julgrupp av deras pappa som jag kan se på när jag är ensam i jul. Det är nog lika bra att det blir som det blir. Jag har inte varit själv på två år. Och Gud vad ensam jag har varit. Kanske kan bli mer ensams när de är borta en månad. Och vi lever ännu. Någon gång kan han komma tillbaka till mig. Men först, jag måste vakna med mig vid min sida.

http://www.youtube.com/watch?v=_NRoVHeebx4

Vi finns. Det räcker så

Han kommer upp på mitt rum. Säger: "Du, jag behöver avstånd. Du får inte kräva en puss eller nåt sånt av mig."
Jag sträcker reflexmässigt ut handen. Han backar. "Det kommer" säger han när han går nerför trappan.
Jag är satt i karantän. Men so what. På huden utanför hans hjärta är fortfarande klister kvar från sjukhusapparaturen. Märken efter nålar i armvecken. Han lever. Jag sitter gärna månader i karantän, bara landet finns kvar.

http://www.youtube.com/watch?v=8W89j6GjPDI&feature=related

Så länge hjärtat kan slå

När jag skrev inlägget igår med titeln explosiv ensamhet visste jag inte hur rätt min känsla av bomb var. Precis samtidigt som jag skrev de orden låg J på en bår i ambulansen på väg mot hjärtavdelningen.

Den magra, men ändock, tillsammanshet som vi hade kunde verkligen exploderat och kvar bli den slutgiltiga ensamheten. Det blev inte så den här gången heller. Hans hjärta slår fortfarande. Inte för mig, men bara det gör det för honom själv.

Jag struntar i om han har ett autistiskt hjärta. Bara det ännu slår.

http://www.youtube.com/watch?v=VL_J0Kjxj_c&feature=related

Explosiv ensamhet

Jag hoppades jag skulle känna mig mindre övergiven i stan. Distraheras av intryck och lösas upp. Spä ut det stora mörkret med neonljus och julbelysning. Men ensamheten fyller upp varje vrå av existensen. Göteborg i december, så mycket glitter och glamour. Så lite amour. Det känns inte som om jag löses upp utan snarare fylles helt bräddfull av ensamhet. Som om jag närsomhelst exploderar.

http://www.youtube.com/watch?v=pTFPIwS5DL8&feature=related

Frihet är ett annat ord för inget mer att förlora

Ingen skulle sakna mig om jag dog. Såna tankar ligger jag och tänker på. Såna där tankar man inte får tänka. Eller jo förstås, mina föräldrar och mina syskon. Anna och Maria hade saknat mig. Och Malin. Men det kanske mer varit minnet av mig. Vi ses ju inte nu nuförtiden. Några kontakter på min Flickr photostream. Men de känner ju inte mig. Ingen här, ingen läser ju den här bloggen. Som att skicka ut ord i rymden, inget svar.
Min läkare och psykolog hade förstås tyckt det var tråkigt om jag var en av dem som dog innan regeringen kom på att Försäkringskassan måste ändra reglerna. Även om jag som människa inte har något behov av Försäkringskassans kärlek. Det är ju inget personligt. Hon är en maskin. Jag skulle ju aldrig dö för Försäkringskassans skull.
Staffan hade saknat mig även om vi inte ses nu. Och hans farmor hade blivit ledsen. J:s syster hade såklart saknat mig. Och kanske Sigge. Hunden fattar väl inte att man är borta om man är det.
J:s liv hade fortsatt sin gilla gång. Han hade förstås tänkt på mig emellanåt och tyckt att det varit roligt om jag varit med, men ja nu är hon ju inte det och så är det med det.
Jag vet att det inte är någon idé att tänka såhär. Eventuellt om vetskapen att ingen skulle sakna en om man dog leder till insikten om att man är alldeles fri att göra precis vad man vill så länge man lever. Men man vill ju bli älskad. Så är det ju. Freedom is another word for nothing left to lose.
Jag går in på Flickr och ser att jag blivit inbjuden att delta i gruppen "true crap" med motiveringen "people like this need our help every day". Gruppen samlar förstås på riktiga skitbilder. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Men är det tillräckligt kallt tar man vilken hand som helst som sträckes fram för att få lite värme. Även om det är djävulens. Ändå någon som tänker på mig. Jag går med i "True Crap" och addar en bild. De tar inte emot den.

http://www.youtube.com/watch?v=8b5HHRT8xvw&feature=related