Vi finns. Det räcker så

Han kommer upp på mitt rum. Säger: "Du, jag behöver avstånd. Du får inte kräva en puss eller nåt sånt av mig."
Jag sträcker reflexmässigt ut handen. Han backar. "Det kommer" säger han när han går nerför trappan.
Jag är satt i karantän. Men so what. På huden utanför hans hjärta är fortfarande klister kvar från sjukhusapparaturen. Märken efter nålar i armvecken. Han lever. Jag sitter gärna månader i karantän, bara landet finns kvar.

http://www.youtube.com/watch?v=8W89j6GjPDI&feature=related