Så länge hjärtat kan slå

När jag skrev inlägget igår med titeln explosiv ensamhet visste jag inte hur rätt min känsla av bomb var. Precis samtidigt som jag skrev de orden låg J på en bår i ambulansen på väg mot hjärtavdelningen.

Den magra, men ändock, tillsammanshet som vi hade kunde verkligen exploderat och kvar bli den slutgiltiga ensamheten. Det blev inte så den här gången heller. Hans hjärta slår fortfarande. Inte för mig, men bara det gör det för honom själv.

Jag struntar i om han har ett autistiskt hjärta. Bara det ännu slår.

http://www.youtube.com/watch?v=VL_J0Kjxj_c&feature=related