Han har åkt. Jag går runt bland alla saker som han haft i händerna och gråter och ropar hans namn. Det är som om huset vridit sig ut och in och jag är på en helt främmande plats i ett land långt borta. Jag visste inte att jag kunde sakna så. Aldrig att jag gråtit när någon rest vad jag kan minnas, och jag har älskat förr. Och många har rest, men det har inte varit en stor sak. De kommer ju tillbaka (är det tänkt). Men nu... Det gör avgrundsont. Som om han var död, men han är ju inte död. Jag hade ingen aning om att jag skulle reagera så här starkt på att han åkte. Jag vet inte om min reaktion är bra eller dåligt. Om det är för att jag älskar honom så mycket (det är ju stort att kunna älska) eller för att jag själv blivit så liten att jag utan sonden till honom inte är. Det är ju inte lika fint att vara känslomässig parasit.
Jag städar frenetiskt undan hans saker. Tallriken han åt middag på innan han for, Jägarkortet han letade efter men inte hittade, Twinrix-broshyren, hans chilenska fraggeltofflor, vattenglasen vid hans säng, kläderna han sprider i hela sitt rum, åh de doftar honom! Jag tvättar allt. Allt som varit på hans kropp, arbetsbyxorna med skiftnyckel i fickan, försvarets underkläder, yllevästen, de fula, underbara stuveriarbetarlångkalsongerna, sängkläderna, handdukar, filtar allt. Jag står inte ut med doften från honom när han inte är här.
Jag städar som i raseri undan de sakerna som påminner om att han alldeles nyss rörde sig här, åt, sov och var i varje rum, varje dag och varje natt.
Jag såg fram emot att få läsa ifred på kvällarna. Nu känns sängen hemsk och hotfull. Den säger: Han är inte här, men han var nyss.
Jag går ut med hundarna: Leran har frusit. Första snön föll inatt. Det är vinter nu.
Men det kommer en vår. J lever. Han kommer tillbaka (är det tänkt). Jag sänder en tanke till alla de som förlorat sina älskade utan att de kommer tillbaka. Det kommer att ske för oss alla, jag vet men det är ofattbart.
http://www.youtube.com/watch?v=rov3pV9PsRI
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar