Ingen skulle sakna mig om jag dog. Såna tankar ligger jag och tänker på. Såna där tankar man inte får tänka. Eller jo förstås, mina föräldrar och mina syskon. Anna och Maria hade saknat mig. Och Malin. Men det kanske mer varit minnet av mig. Vi ses ju inte nu nuförtiden. Några kontakter på min Flickr photostream. Men de känner ju inte mig. Ingen här, ingen läser ju den här bloggen. Som att skicka ut ord i rymden, inget svar.
Min läkare och psykolog hade förstås tyckt det var tråkigt om jag var en av dem som dog innan regeringen kom på att Försäkringskassan måste ändra reglerna. Även om jag som människa inte har något behov av Försäkringskassans kärlek. Det är ju inget personligt. Hon är en maskin. Jag skulle ju aldrig dö för Försäkringskassans skull.
Staffan hade saknat mig även om vi inte ses nu. Och hans farmor hade blivit ledsen. J:s syster hade såklart saknat mig. Och kanske Sigge. Hunden fattar väl inte att man är borta om man är det.
J:s liv hade fortsatt sin gilla gång. Han hade förstås tänkt på mig emellanåt och tyckt att det varit roligt om jag varit med, men ja nu är hon ju inte det och så är det med det.
Jag vet att det inte är någon idé att tänka såhär. Eventuellt om vetskapen att ingen skulle sakna en om man dog leder till insikten om att man är alldeles fri att göra precis vad man vill så länge man lever. Men man vill ju bli älskad. Så är det ju. Freedom is another word for nothing left to lose.
Jag går in på Flickr och ser att jag blivit inbjuden att delta i gruppen "true crap" med motiveringen "people like this need our help every day". Gruppen samlar förstås på riktiga skitbilder. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Men är det tillräckligt kallt tar man vilken hand som helst som sträckes fram för att få lite värme. Även om det är djävulens. Ändå någon som tänker på mig. Jag går med i "True Crap" och addar en bild. De tar inte emot den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar