Jordbävning och kinesiska lyktor

Vi har väntat hela dagen på att få höra ett livstecken från Lillasyster i Chile. Vårt kinesiska nyårsfirande kom av sig. Nu är det mörkt. Troys kinesiska lykta tog eld. Navids ville inte ens lyfta utan stod kvar på marken och lyste medans han och ett får stod och tittade på det. Alla har blivit fulla förutom jag och Sigge.
Så kom det ett meddelande: "Vi är skakade men alla mår bra. All kärlek."

Hon lever. Det blir ett vackert nytt år. Nu ska jag fira.
Troy skriker. Lyktan stiger upp genom himlen i snöfallet och svävar över dalen.

Kärleken är det inget fel på

Under Flickrbilden på grafittihjärtat på betongväggen där jag skrivit "Home is where you'r art is" kommenterar en av mina trognaste besökare: "Home is where you'r love is."
Damn. Han har ju rätt. Och jag känner mig så vilsen igen.
Men som J säger, kärleken är det inget fel på. Det är bara allt annat som är det.
Jag måste försöka göra mig ett hem där. Bli här i kärleken. Att inse att den är ett tryggt hem jag inte blir utkastad från hela tiden. Även om uppkopplingen kärvar finns sidan kvar.

"I sit by my window
Just wanting you
To come back home
My days are nights
And my nights are days
Everything I do, child
Seems to turn out wrong
Baby, I've been missing you."

...sjunger Bunny Malone på Ossians facebooklänk. Jag trycker på "I like". "You and 4 others like this". En av dem är Staffan.

"We shared our love
But now it's gone
Like a stranger
In a big, old town
I feel so all alone"

http://www.youtube.com/watch?v=YJ4x5LaKgYE&feature=player_embedded

De säger snökaos. Jag säger Frid

Äntligen har det kommit, det stora snöfallet. Vägen på slätten ut till motorvägen var så igensnöad att inte ens traktorerna rådde på den. Tåget har inte gått genom dalen på flera dagar. På löpsedlarna står det om snökaos. Jag kallar det frid.

Alltid älskad

"Mira. Vad du än tror. Och även om jag stänger av ibland. Så har jag alltid älskat dig. Ja, inte när jag var liten för då hade jag inte träffat dig."
Kanske vi älskade varandra redan då någonstans utanför tid, rum och de kroppar vi var satta att leva i. Kärleken finns men vi kan inte se den med våra kroppsliga ögon.

Älska nu eller aldrig mer

Han säger att han inte kan älska mig när jag är deprimerad. Men om man älskar nån älskar man väl den precis som han/hon är?
"Depression är det du?" säger han.
Jamen tänk om det är det? Allvarligt talat. Att jag är en sådan person som är ämnad för det allvarliga. Jag har alltid haft nära till djupen. Och just nu är jag ju sådan. Ska jag älska mig själv måste jag älska mig sådan som jag är nu. Inte den jag skulle vilja bli eller den som andra skulle vilja att jag blev. Oskadad, hel, positiv, glad, perfekt. Jag kan bara vara hela mig om sprickorna får räknas de med. Jag är såhär. Och jag får älska det för det är allt jag har. Just nu. Sen finns inte. Bara nu.

http://www.youtube.com/watch?v=_e39UmEnqY8

Symptom: Överlastad

Människor jag möter som kommer från Centralstationen har rosor i händerna. Någon måste dela ut till dem.

Jag vill också ha, tänker jag.

När jag ser blomsterflickorna som delar ut väjer jag, jag har för mycket bagage i händerna, kan inte bära en ros med. Så symptomatiskt.

svÅrdag

Är det årsdagen (av det stora mörkret) eller är det bara den här tiden på året eller vad är det? Gick upp 16.30 och har gråtit sen dess. Har fått en rynka UNDER munnen för att munnen hulkat så. Visste inte att det var möjligt ens. Men allt är möjligt eller hur det nu är.
På Flickr skickar mina kontakter meddelande i min inbox. Kan du inte lämna honom? Du är fri och kapabel och unik.
Men han är min spegel. Jag vill veta vem jag är. Bara då kan jag bli fri att göra vad jag vill.

Jag står inte ut längre. Jag vill åka hem! Men jag vet inte var hem är nuförtiden.
Home is where you'r art is, viskar Gud.
Whatever.

Hold on to let go

På Skype är 17 640 500 människor online men jag har ingen att chatta med.
Jag känner mig så rasande ensam att det känns som jag kan dö. Men låt det ske då och låt det gå fort. Låt smärtpunktens botten snart vara nådd så jag får fast mark under fötterna igen. Låt min själ ha skrikit sig trött snart. Låt henne ramla färdigt och det är Nog nu.
Du är inte ensam viskar Gud. Jag tror henne (honom, den, det whatever) inte och förbannar min otro.
Förut, i mitt framåtandandes liv, var det mycket viktigt för mig att ha rätt. Nu kan jag bara sätta allt mitt hopp till att jag har alldeles fel.

http://www.youtube.com/watch?v=odSGa4ug58U

Jag är Underground nu

"Jag såg ett jobb till dig idag. De sökte sommarvikarier till GP" säger Anders.
Han vet inte alls vem jag är. Bara vem jag var. Förut. Innan. Nu kan jag ju inte ens sätta på teven (för hon som äger lägenheten jag lånat har dragit ur en sladd jag inte förstår var jag ska sätta). Hur skulle jag kunna ha ett jobb? Jag får ångest av att vara i stan men orkar inte ens packa väskan och resa hem till vägs ände. Jag måste göra slut med mitt förra liv en gång för alla. Dra ett streck över all framåtanda som varit och andas ut.
Jag hade så många människor i mitt liv förut men jag känner mig bara mer ensam när jag träffar dem nu. För de påminner mig om att jag, som jag var, framgångsrik, inte finns längre. Och jag vet inte vem mitt nya jag är.
"När åker du hem då? När han ringer hem dig?" säger Anders.
"Nej, han ringer inte mig. Han är inte sån" säger jag.

Hur ska jag kunna förklara det? Att jag aldrig någonsin mer kan "arbeta" och att jag älskar någon som är helt oberoende mig. Jag borde ju kämpa emot. Försöka göra nåt slags jobb. Knåpa ihop nån artikel om nåt livsstilsaktigt, eller vad som ligger i tiden nuförtiden, och sälja. Försöka tränga bort känslorna för någon som inte frågar efter mig när jag är borta. Men jag kan inte leva det livet igen, det livet där jag trängde bort alla mina känslor. Jag kan bara inte jobba hur mycket jag än hade tjänat på det. Jag kan bara inte sluta älska J hur lite jag än tjänar på det.

Hellre fri i mörker än slav i ljus

Jag slår upp ögonen och ser solen högre upp på husväggen mittemot. Maria bor bottenplan så inga strålar går in här men man ser dem därute, däruppe. Synen ger mig automatiskt ångest. Sol är fortfarande ångest. Klockan är 12.34 och jag borde gå ut NU. Jag tvingar bort måstetankarna och gör frukost. Jag har inte gått till ett arbetet på åtta år, men ännu känner jag ångest när jag ser solen efter år av soljakt.

Om det mot förmodan skulle vara en ledig dag som solen sken och jag BORDE, MÅSTE gå ut till nån park nånstans och njuta av solen. Njuta av livet blev även det en plikt.

Även om jag egentligen inte orkade gå ut kunde jag inte säga nej när solen för en gångs skull sken och jag för en gångs skull hade möjlighet att gå ut i den. Om annars, som vanligt, att jag jobbade eller pluggade, ångest för att jag ännu en solig dag i livet var fastlåst i ett jobb eller en tenta.

För mig var arbetslivet ett liv på Nedre Botten där jag ständigt längtade och kämpade för att komma ur mörkret ut i ljuset. Förgäves, jag fick ju ändå bara små glimtar här och där som jag visste snart är över.
Alla somrar som bara gick förbi därute där jag inte var. Jag levde ju som en slav. Det fick mig att hata arbete och hata solen. Benzovädret med regn och dimma var så skönt och kravlöst när jag ändå bara jobbade. Eller om jag mot förmodan skulle vara ledig att jag med gott samvete kunde vara inne.

När jag föll 2002 skrev jag i min dagbok. ”Nu är det bara ett stort svart hål kvar. Men det är iallafall mitt eget svarta hål.”

Långtidskortsluten

"Pimms med citronjuice är gott!" står det på lappen på köksbordet och en pil mot hyllan. Maria är på semester i Sydamerika. Jag tyckte det var tungt nog att packa väskan och ta tåget in till stan, trots att jag längtar mig själv. Behöver kaffelatte, bio och rycka upp mig från regressionstillståndet i huset on the end of the road.
Maria har två barn, en pojkvän och ett ansvarsfullt jobb. Och när hon är ledig bokar hon in en semester. Hur orkar hon? Hur orkar de som lever vanliga liv leva? Klockan ringer, upp och jobba, till dagis och jobbet och hämta ungarna, handla, laga mat, tvätta, diska, älska, sova.
Hur får de plats?
Så slår det mig att det är hennes liv. Att Maria förmodligen upplever sitt arbete som sitt eget val och finner att det ger henne något tillbaka (mer än pengar).
Jag upplevde aldrig arbetet som meningsfullt. Ändå jobbade jag utan avbrott i fem år innan kortslutningen. Konstigt.
Jag smuttar på en Pimms med citronjuice. Det är gott.

Ja, jag vill hitta öppningar. Nej, jag vill inte hålla på och pilla med de där jävla låsen längre. Jag vet ju precis vilka mina låsningar är. De är ju nästan överallt. Har ältat mina svårigheter sen 2002. Men vad är det som är lätt? Vilka springor i muren finns det? Vad är det som får min själ att tycka det är värt att vakna? Vad är det som gör mig levande?

Att släppa hoppet som tynger så

"Framtiden då, hur ser du på den?" frågar psykologen.
"Framtiden. Ser jag inte", säger jag. "Ser jag framåt blir det bara mörkare och mörkare. Jag håller mig till att se vad som är här och nu."
Det låter förfärligt sorgligt att höra mig själv säga så men så är det ju. Är man kvinna på snart fyrtio utan barn (och vill ha barn) blir framtiden bra mycket mörkare för varje år. Efter fyrtio är det strax alldeles becksvart.
När jag var trettio trodde jag ju att det var helt rimligt att jag också skulle bli kunna bli förälder. Nu har de tankarna mer och mer förvandlats till en fåfäng önskan som leder till djup besvikelse och stor sorg varje månad. Jag orkar inte hålla uppe ett låtsashopp längre. Iallafall inte för psykologen, mina anhöriga bespar jag att informera om vidden av min hopplöshet.
De flesta kan ju inte ta in det ändå och försöker övertyga mig om att jag inte alls känner så, att det bara är nåt jag inbillat mig. Vill man ha barn och jobb så skaffar man sig det. Eftersom jag inte har det så vill jag väl inte. Så okomplicerat är livet för de flesta.
Tja, att framtiden med säkerhet är mörk är förmodligen bara inbillning (den är väl mörk och ljus och med alla möjliga färger) men det är det ju om man ser ljust på den också. Man kan ju inget veta om framtiden ändå. Framtiden finns inte. När den kommer är det ju fortfarande Nu.

http://www.youtube.com/watch?v=EcK61e8RRa0

Gnistra i själens natt

”Spakarna var det trötta hjärtat. Hon slöt ögonen. Vi stänger.”
Så har jag läst ut Samuel Beckets Murphy. Den var till synes så enkel men i själva verket stort svår och underbar. I Murphy står begreppet ”teraupeutiska trakasserier” skrivet och meningen: ”Det innebar att ingenting mindre än en magnifik psykos kunde fullborda hans livs strejk”.

När köpte jag den? Mira Februari 2009 står det på insidan pärmen. Det tog mig alltså ett år att ögonbåga mig fram genom de här tvåhundratvå sidorna med personer jag aldrig fick kläm på och delikata meningar som: ”Det var som att leta efter en nål i en höstack full av huggormar.”

Förordet inleds med ”om Ni tror att Ni förstått denna roman har Ni inte förstått den alls.”
Jag förstod den inte alls. Sida efter sida med figurer i en obegriplig handling på jakt efter Murphy? Eller var det i jakt på Murphy? Boken är slut och jag vet inte. Jag läste några sidor här och då, varvat med deckare och Lessing och en och annan Fromm. Sida efter sida av obegripbarhet och så PANG slogs jag av en ansamling ord som var blytynga och fjärilslätta av Mening. Inte mening som beskriver Någonting utan Mening som beskriver Ingenting, som till exempel:
”Det fanns kort sagt ingenting annat än han, den ofattbara klyftan och de. Det var allt. Allt. ALLT.”
Murphy tog sin tid, var svårläst men jag älskade den. Precis som mitt år med J. Jag har ännu inte förstått vem han är och kommer förmodligen heller aldrig att göra. Sida efter sida av ogripbarhet så PANG stämmer han precis och jag förstår något av vidden av allas vår ogripbarhet. Men förstod jag ogripbarheten är den ändock isåfall gripbar? Det känns som jag snuddas av den. Som om mina ögon öppnas för blindheten för några sekunder. Men jag vet, jag kan inte hålla fast. Ska inte hålla fast. Vill inte hålla fast. Vill inte förstå. Vill bara PANG. På samma vis som meningen med att skjuta upp fyrverkerier inte är någon annan än för den fantastiska smällen av ljus skull som exploderar i svart natt. Med ingen annan rimlig nytta än få den mörka natten att gnistra.