"Framtiden då, hur ser du på den?" frågar psykologen.
"Framtiden. Ser jag inte", säger jag. "Ser jag framåt blir det bara mörkare och mörkare. Jag håller mig till att se vad som är här och nu."
Det låter förfärligt sorgligt att höra mig själv säga så men så är det ju. Är man kvinna på snart fyrtio utan barn (och vill ha barn) blir framtiden bra mycket mörkare för varje år. Efter fyrtio är det strax alldeles becksvart.
När jag var trettio trodde jag ju att det var helt rimligt att jag också skulle bli kunna bli förälder. Nu har de tankarna mer och mer förvandlats till en fåfäng önskan som leder till djup besvikelse och stor sorg varje månad. Jag orkar inte hålla uppe ett låtsashopp längre. Iallafall inte för psykologen, mina anhöriga bespar jag att informera om vidden av min hopplöshet.
De flesta kan ju inte ta in det ändå och försöker övertyga mig om att jag inte alls känner så, att det bara är nåt jag inbillat mig. Vill man ha barn och jobb så skaffar man sig det. Eftersom jag inte har det så vill jag väl inte. Så okomplicerat är livet för de flesta.
Tja, att framtiden med säkerhet är mörk är förmodligen bara inbillning (den är väl mörk och ljus och med alla möjliga färger) men det är det ju om man ser ljust på den också. Man kan ju inget veta om framtiden ändå. Framtiden finns inte. När den kommer är det ju fortfarande Nu.
http://www.youtube.com/watch?v=EcK61e8RRa0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar