Han säger att han inte kan älska mig när jag är deprimerad. Men om man älskar nån älskar man väl den precis som han/hon är?
"Depression är det du?" säger han.
Jamen tänk om det är det? Allvarligt talat. Att jag är en sådan person som är ämnad för det allvarliga. Jag har alltid haft nära till djupen. Och just nu är jag ju sådan. Ska jag älska mig själv måste jag älska mig sådan som jag är nu. Inte den jag skulle vilja bli eller den som andra skulle vilja att jag blev. Oskadad, hel, positiv, glad, perfekt. Jag kan bara vara hela mig om sprickorna får räknas de med. Jag är såhär. Och jag får älska det för det är allt jag har. Just nu. Sen finns inte. Bara nu.
http://www.youtube.com/watch?v=_e39UmEnqY8
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar