Jag slår upp ögonen och ser solen högre upp på husväggen mittemot. Maria bor bottenplan så inga strålar går in här men man ser dem därute, däruppe. Synen ger mig automatiskt ångest. Sol är fortfarande ångest. Klockan är 12.34 och jag borde gå ut NU. Jag tvingar bort måstetankarna och gör frukost. Jag har inte gått till ett arbetet på åtta år, men ännu känner jag ångest när jag ser solen efter år av soljakt.
Om det mot förmodan skulle vara en ledig dag som solen sken och jag BORDE, MÅSTE gå ut till nån park nånstans och njuta av solen. Njuta av livet blev även det en plikt.
Även om jag egentligen inte orkade gå ut kunde jag inte säga nej när solen för en gångs skull sken och jag för en gångs skull hade möjlighet att gå ut i den. Om annars, som vanligt, att jag jobbade eller pluggade, ångest för att jag ännu en solig dag i livet var fastlåst i ett jobb eller en tenta.
För mig var arbetslivet ett liv på Nedre Botten där jag ständigt längtade och kämpade för att komma ur mörkret ut i ljuset. Förgäves, jag fick ju ändå bara små glimtar här och där som jag visste snart är över.
Alla somrar som bara gick förbi därute där jag inte var. Jag levde ju som en slav. Det fick mig att hata arbete och hata solen. Benzovädret med regn och dimma var så skönt och kravlöst när jag ändå bara jobbade. Eller om jag mot förmodan skulle vara ledig att jag med gott samvete kunde vara inne.
Alla somrar som bara gick förbi därute där jag inte var. Jag levde ju som en slav. Det fick mig att hata arbete och hata solen. Benzovädret med regn och dimma var så skönt och kravlöst när jag ändå bara jobbade. Eller om jag mot förmodan skulle vara ledig att jag med gott samvete kunde vara inne.
När jag föll 2002 skrev jag i min dagbok. ”Nu är det bara ett stort svart hål kvar. Men det är iallafall mitt eget svarta hål.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar