Han vet inte alls vem jag är. Bara vem jag var. Förut. Innan. Nu kan jag ju inte ens sätta på teven (för hon som äger lägenheten jag lånat har dragit ur en sladd jag inte förstår var jag ska sätta). Hur skulle jag kunna ha ett jobb? Jag får ångest av att vara i stan men orkar inte ens packa väskan och resa hem till vägs ände. Jag måste göra slut med mitt förra liv en gång för alla. Dra ett streck över all framåtanda som varit och andas ut.
Jag hade så många människor i mitt liv förut men jag känner mig bara mer ensam när jag träffar dem nu. För de påminner mig om att jag, som jag var, framgångsrik, inte finns längre. Och jag vet inte vem mitt nya jag är.
"När åker du hem då? När han ringer hem dig?" säger Anders.
"Nej, han ringer inte mig. Han är inte sån" säger jag.
Hur ska jag kunna förklara det? Att jag aldrig någonsin mer kan "arbeta" och att jag älskar någon som är helt oberoende mig. Jag borde ju kämpa emot. Försöka göra nåt slags jobb. Knåpa ihop nån artikel om nåt livsstilsaktigt, eller vad som ligger i tiden nuförtiden, och sälja. Försöka tränga bort känslorna för någon som inte frågar efter mig när jag är borta. Men jag kan inte leva det livet igen, det livet där jag trängde bort alla mina känslor. Jag kan bara inte jobba hur mycket jag än hade tjänat på det. Jag kan bara inte sluta älska J hur lite jag än tjänar på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar