Älska är att växa upp

Om och om igen slutar jag att tro och om och om igen slutar jag hoppas, men ändå, livets mening är fortfarande att älska och bli älskad. Så blir vi människor gudar. Att dyrka någon (på bekostnad av sitt eget värde) är att göra denne till en avgud och Oss till främlingar för varandra.

Att älska någon är låta himlen växa upp i en.

Jag är en stor öken. Men även i öknar finns oaser. Och oändligt med himmel.

http://www.youtube.com/watch?v=mzMcNAe4nE8&feature=related

I en mekanisk värld betraktas känslor som en sjukdom

Han säger att jag har borderline. Att vilja bli älskad på lika villkor är ingen sjukdom. Galen i honom är jag men så galen att jag tar Det är jag inte.

Det sägs att depression är outtryckt ilska. Och kanske såna här påhopp kan hjälpa mig bli frisk. Först att leva i en relation med total maktobalans och när jag beklagar mig över det få höra att jag är galen, det gör mig inte bara ledsen utan även arg. Han lockar upp mig i ringen. Att försvara min titel som Människa.

http://www.youtube.com/watch?v=pX-bIr8dr6U

Blåslagen

"Ungefär så här vill jag ha det" skrev jag när jag la ut den här bilden från min vecka i yttersta skärgården.

Men ungefär så har jag det ju, kom jag på. Totalt ingenting och obrutna horisonter. Full av frihet. Måste bara lära mig segla också.

Skjut mig och var noga med att träffa hjärtat

Varför är jag så mån om att försäkra mig om att jag inte är älskad? Jag begriper mig inte på mig själv. Så här illa som jag behandlar mig själv hade jag inte behandlat någon annan människa. Jag hade aldrig isolerat någon annan såhär eller sagt att hon inte är välkommen.
Jag hatar mig själv för det. Fast jag borde älska. Hjälp mig Gud. Jag kan inte mer. Jag borde vara glad för det -att jag hatar mig själv så mycket att jag vänder mig mot Gud igen. Men om jag hatar är det inte Gud jag vänder mig mot utan någon helt annan.
Herregud, går jag från dig så skjut mig och var noga med att träffa mitt i hjärtat.

http://www.youtube.com/watch?v=cNpCx_TDO24&feature=related

Bergavtagen

Det är väl sommaren som kommer.

Och jag är ett gammalt troll och ljuset gör ont i ögonen. Men jag har inget berg att gömma mig i. Måste försvinna. Och bli människa igen.

Hopp är när man kastar sig ut.

Gud gör mosaik av skärvorna

Livet blir aldrig som man tänkt sig. Och tur är det. För vad är mina personliga små tankar mot Guds stora? Ingenting. Först när mina drömmar krossas kan jag vakna i Guds rike.

Hon är inte en mosaisk Gud utan en mosaikisk. Om du bara låter dig bli krossad gör Gud mosaik av skärvorna och låter ljuset falla in genom dig vackrare än innan.

http://www.youtube.com/watch?v=1MDlMdu2gjw&feature=related

Munchliv

Dagarna är hemska. Något som bara ska genomlevas, överlevas utan för stor skada skedd. Nån gång vid 22-snåret lättar det och jag kan leva igen.

Kommer hem

Allt är bra. Allt har varit bra. Innerst inne. Jag har bara glömt. Några år. Nu kommer jag tillbaka hem.

http://www.youtube.com/watch?v=ve_cjfwHESM&feature=related

Kärlek var den skitnaste drog jag nånsin föll för

Jag sitter vid mina föräldrars köksbord och äter makaroner och kyckling med min bror. J syns inte till även om mina föräldrar är bortresta så det kan ju inte vara de som håller honom borta. J har öppnat sin dörr för mig, jag är välkommen närhelst jag vill, men han kommer inte att gå ut genom den och komma till mig av egen vilja. Hans vilja är helt och hållet hans egen.

Ångesten sitter som ett ovädersmoln i halsen. Jag som bestämt mig för att inte låta min lycka bero på honom mer. Jag orkar inte. Jag orkar inte gå med ångest för att han inte längtar mig. Det är så meningslöst och det gör så ont. Jag undrar hur jag ska kunna bli fri från ångesten. Och om det syns hur ont jag har. Eller om det syns hur oerhört svårt det är att äta makaroner och kyckling, sitta vid ett bord, finnas till.

Kärlek är ett jävla gift. Ingen metadon eller antabus finns att ta mot det heller. Man vill bara ha mer och mer och man får mindre och mindre. Till slut kan man inte äta, sova eller sitta vid ett bord och äta makaroner med sin bror.

Hjälp mig Gud. Jag orkar inte längta det som inte kommer mer. Jag vill bara vara glad att vara jag igen. Jag vill för fan bara kunna sitta vid ett bord och äta makaroner, är det för mycket begärt eller?

Snälla ta mig hem från mig Själv

Ja du Gud. Nu får du hjälpa mig. Mitt ex ska ha barn. Tvillingar. Han ville aldrig ha barn med mig. Vi hade varit ihop i 16 år. Hade hus. Var gifta. Hade våra utbildningar avklarade. Han tyckte jag var för sjuk. Men jag tolkade det mer att jag var sjuk av längtan. Efter barn.

Ja, ni fattar att de glädjande nyheterna för honom gör ont i mig. Grande.

Det är bra att jag släppte honom fri att älska igen. Han kommer att bli den perfekta föräldern. Herregud han är utbildad specialpedagog och miljöpartist. Men jag ville ju det med, få bli förälder. Jag gick ju för att själv få möjlighet innan det blev försent.

Det känns som jag vågade och han vann. Men hellre att en vinner än att båda förlorar. Dubbelgrattis Staffan, men jag då?

Du, Gud har säkert nån plan för det här med men jag fattar inte!!! Fatta mig. Ta tag i mig och bär mig hem. Jag kan inte längre gå. Inte ett steg till.

Snälla öppna dörren och släpp mig fri.

http://www.youtube.com/watch?v=rLrAkQKC2Vc

Ingenting är så omöjligt att leva med

Fågelsången ekar i försommarsalarna. Det är sommarregn. Jag har inga plikter som binder mig vid något och kan vandra fritt i sommarregn. Vad jag längtade det när jag jobbade. Att bara vara ledig. När jag väl hamnade ute i det fria vill jag tillbaka in i fängelset. Det är så ensamt härute.

Men jag har inte väl helt enkelt inte släppt allt. Isåfall, om jag verkligen släppt, skulle jag känna mig fri och lätt. Men ju mer jag släpper desto tyngre blir jag. Men det är väl så; Ingenting är tungt att bära.

Som den gamle sillfiskaren jag intervjuade en gång:

"Det allra tyngsta var att dra upp tomma garn."

http://www.youtube.com/watch?v=DFkSqZm7YbA

Vilja vilja

Jag orkar inte se alla andras barn. Om jag tänker efter skulle jag inte orka ha ett eget heller. Men jag hade varit tvungen att orka då. Tvungen att leva.

Varför? När jag har all frihet längtar jag tvånget.

Tvånget att leva. Ska det inte gå av fri vilja?

Carpe Noche

Syrenträd, barbenta flickor i blommande kjolar, gullregn, glänsande raggarbilar , sjungande studentflak. Göteborg är så lycklig i juni. Och när jag glömmer mig själv är livet ljuvligt. Så påminns jag om mig Själv igen, och hur sjungande tillvaron kan vara men att jag inte är en del av den sången längre. Jag är ju nu en blymänniska vars framtid inte är vår.
Men ibland själv om nätterna vaknar min (inre) värld och tillvaron blir stor igen. Dagsljuset gör allt lika ljust. Ont som gott. Bara om natten ser man vad som har ljus i sig självt. Få är ljuspunkterna men desto klarare.
De flesta fåglar sjunger om dagen. Men några gör det om natten. Nattskärran är inte deprimerad. Det är dess natur att sjunga om natten.

Hur ska jag få råd att leva?

När jag satt där på berget i den sjungande junimorgonen, efter en sömnlös natt full av höst och regnväder och det enda jag sett när jag försökte sluta ögonen var kräldjur och insekter, och det enda jag såg fram emot var att denna junidag skulle vara över och det skulle bli kväll och stilnoct, som jag fått av Maria för nödfall, och jag skulle få sova utan att se kräldjur, kände jag att jag ville fråga mamma vad jag har för orsak att leva, egentligen. Det måste vara något mer än att bara finnas i allmänhet. Någon mer orsak att leva än att bara bära kring denna kropp av smärta. Mamma är en klok människa, hon kanske vet. Men jag kom mig inte för.
Och vad skulle hon svara på det? Det kan ju inte hon veta. Det är inte hennes sak. Det är ju bara jag som kan svara på den frågan.
Det enda råd jag någonsin fått av henne är att man inte ska ge råd.

http://www.youtube.com/watch?v=CBOhQamGGuI

Får Vara

Kommer han inte idag heller får det vara. Han vet ju att jag ska till stan imorgon och vara borta hela helgen. Jag väntade på att han skulle komma och packade väskan med en känsla av att allt blir bra.

Men han kom inte idag heller. Aj aj aj aj.

Världen slogs i bly när han svarade i telefonen och det visade sig att han inte hade haft en tanke på att träffa mig idag heller.

Ändå slår det volter i blybröstet på mig. Samma som när han lämnade mig. Det får vara. Jag ger upp. Om man ger upp tillräckligt mycket kanske själen får vingar och man kan lyfta ur denna blytyngd.

Tack Gud för att jag tvingas ge upp.

http://www.youtube.com/watch?v=l49N8U3d0Bw

Ny jord

Så har blommornas Gud gjort sitt jobb. Jag har planterat om blommorna som jag hämtat från the end of the road till mitt barndoms hem dit jag flyttat tillbaka nu. Nu gäller det bara att även jag själv sätter rötterna i ny jord jag kan få näring ur och växa. Ny jord utan J. Nya ord.