När jag satt där på berget i den sjungande junimorgonen, efter en sömnlös natt full av höst och regnväder och det enda jag sett när jag försökte sluta ögonen var kräldjur och insekter, och det enda jag såg fram emot var att denna junidag skulle vara över och det skulle bli kväll och stilnoct, som jag fått av Maria för nödfall, och jag skulle få sova utan att se kräldjur, kände jag att jag ville fråga mamma vad jag har för orsak att leva, egentligen. Det måste vara något mer än att bara finnas i allmänhet. Någon mer orsak att leva än att bara bära kring denna kropp av smärta. Mamma är en klok människa, hon kanske vet. Men jag kom mig inte för.
Och vad skulle hon svara på det? Det kan ju inte hon veta. Det är inte hennes sak. Det är ju bara jag som kan svara på den frågan.
Det enda råd jag någonsin fått av henne är att man inte ska ge råd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar