Föll i en iskall nattvak

Det är natt. Vaknatt. En sån där natt när det kryper och sticker i tankar och kropp. Hur jag än försöker släppa taget och komma till frid så kryper det i mig och ilskan blossar upp i mig som små explosioner utan färg. Jag är arg över Försäkringskassan som ska leda mig in i fållan sen oavsett vad läkarna anser är bra för mig och vad som inte är det. Jag ska göra som J säger. Låt dem ta pengarna direkt men slipp förnedringen, som arbetsrehabilitering är. Så är jag arg för Anna som jag var jourhavande vän åt i alla år. Så föll jag. Ut i ensamheten och hon blev irriterad på mina rop på hjälp. Och arg på mig själv som är så känslig. Hur ska jag kunna leva med människor, hur ska jag kunna älska när jag kräver så oändligt mycket frihet att inget räcker till. Alltid är jag trängd. Särskilt dessa nätter. När jag vet att utan sömn blir dagen därpå outhärdlig men krypet i mig bara ökar. Det kliar i huden och känslorna svallar och håller mig upprörd även när jag lyckats stänga av tankarna. Och så kommer de igen. Tankarna.
Så öppnar jag Elisabeth Rynells Hohaj och bara ramlar in i den boken. Hon är ju helt makalös. Helt enastående. Så stor. Varje ord om ensamheten, rymden, sorgen, storheten i att leva. Oh Gud tack för att Elisabeth Rynell skriver. Om du läser det här Elisabeth. Tack. Om nu Elisabeth Rynell googlar sig själv. Hon skriver väl böcker. Eller läser. Eller bara lever eller dör. Jag tror inte att hon googlar sig själv. Hon har lyckats gå ur sig själv. Det är jag övertygad om.
Och om jag inte hade de här vaknätterna över Intet, kanske jag aldrig fått tid att ta upp Elisabeth Rynell och läsa. Och om Elisabeth Rynell inte haft den där oron jag känner, hon skriver, hade hon väl aldrig skrivit. Hennes ord är verkligen som Ingmar Bergman säger: Demoner satta för plogen. Ja, era jävlar. Nu styr jag. Och (j)orden ska brukas och det ska sås. Och varje ord fylld av dynga ger näring och mening åt boken som växer i mitt huvud och mitt hjärta. Tack för att du skriver Elisabeth. Det är en sorg att jag inte kan skriva, det jag vet jag har inom mig. Men tills dess (om någonsin) får jag läsa. Det andra sidan av myntet. För att någon måste skriva måste någon läsa. Och jag måste överleva. Och finna en mening. Och böckerna är fyllda av mening. Det är det de består av.
Oh Gud när jag får J:s armar runt mig igen. Det räcker inte men det är en tröst. Och en tröst räcker långt. Hans armar räcker runt hela mig. Man kan inte enbart leva för någon annan. Men det hjälper. Jag kunde ligga vaken bredvid honom och ändå på nåt vis lugn. Trots min sömnlöshet. Bara njuta att där är en människa för mig. Även om han är frånvarande, hög eller i djup sömn så är hans kropp där och andas och lever. Oxycetin eller vad det nu heter. Hormon som utsöndras vid beröring. Ingen har rört vid mig som han. Tack för att jag fick känna det. Trots allt. Han var definitivt värd att raseras för. Och det var ju aldrig något i hans närvaro som retade mig eller gjorde ont. Bara hans frånvaro. När någon betyder så mycket blir dennes frånvaro så ofattbart stor.
Gud ge mig ro. Och får jag inte det så låt mig iallafall få kunna spänna demonerna framför plogen. Jag vill verka. Inte bara värka. Och ska jag värka vill jag se något födas också någon gång. Någonting. Jag begär inte mycket. Men jag begär något. Något mer med mitt liv än att sitta och klaga på den här bloggen.
Jag vill komma hem. Gud jag vill komma hem igen.
Jamen du är hemma, säger Gud.
Jasådu. Home is there the hatred is, svarar jag surt.
Jag är som en liten tjurig unge och Gud är ingen curlingförälder och kommer aldrig att ömka mig. Tack och lov.
Dags att växa upp. Och gå och lägga mig. Med Elisabeth Rynell. Snart med J. Snart.

http://www.youtube.com/watch?v=RvdnMzQGbEQ&playnext=1&list=PL98BE92D287A7903B&index=1