Jag överlevde 2010

På nyårsmiddagen frågade Johanna vad vi hade för tankar kring det nya året.
"Det enda jag tänker är att detta året kan iallafall inte bli värre!" sa jag.
"Säg inte det..." sa Patrick.
Jag svarade inte men tänkte att han inte visste hur mitt år varit. Det kan inte bli värre och jag överlever. Omöjligt. Så tänker jag om. Klart det kan. Någon kan dö. Det är det värsta. Ingen nära till mig dog 2010. Inte ens jag. Jag har varit så förskonad från döden att jag glömt att uppskatta livet. 2010 var ett välsignat år. Vi överlevde.
På nyårsdagen ser jag och Danjel Änglagård 3. De visar sekvensen från första Änglagård där Per Oscarssons rollfigur dör under sin cykeltur.
På nyheterna innan vi gick på bion sa de att Per Oscarssons hus brunnit ner till grunden den natten och att han befaras brunnit upp han med.
Hej då Per Oscarsson. Jag kände inte dig men du hade det. När jag nyss köpte en kaffe på min favoritkaffebar sträcker den vackre barristan under stor mössa och stor halsduk över det bläcksvarta kaffet, ser mig i ögonen och säger "Varsågod Madame. God fortsättning". Jag blir alldeles knäsvag. Han är inte serviceminded. Han menar det. Innerlighet. Det finns inget annat att leva för än innerlighet, om det är så att vara så uppriktigt kärv som Per Oscarsson eller om det är att våga se sina medmänniskor rakt in i ögonen. Främlingar eller ej. Lever man innerligt är ingen människa en främling.