Det är väl våren ändå

Jag öppnar dörren från mitt barndomshem för att åka iväg och hämta resterna av mina krossade drömmar i J:s hus. Jag står på trappen och det regnar stilla och stort. Vårregn är tamejfan underbart!

Fritt fall ger adrenalin

Så sitter jag här framför mina föräldrars dator. Igen. Med inget annat än en väska kläder och krossade drömmar. Som för två år sedan. Efter Staffan innan J. Vilse. Ser på bilder jag lagt in i datorn från mina två år med J och alla grusade förhoppningar. Så slår hjärtat en volt i bröstet. Wow. Livet ÄR stort. Bara en volt, men ändå. Var kom den orimliga känslan ifrån i denna uppgivna situation? Är det själsadrenalinet som utsöndras när man släpper taget och låter sig falla helt?

...och bara, ja jag gjorde mitt bästa. Jag kan inte göra mer. Det får bli som det blir. Med alltihop. Livet är stort. Jag är liten.

http://www.youtube.com/watch?v=NrpgD3NinDI&feature=player_embedded#

Hemligheten tävlar i judo

Tranorna hörs från fältet. Våren är därute. Istiden är härinne.

Tåget går genom dalen. Aldrig har ljudet av tåget genom dalen gjort så ont. Han sitter i det tåget med sin väska på väg mot hemligt mål. Jag har en känsla av att hemligheten tävlar i judo.

http://www.youtube.com/watch?v=_youeYZb6Io

Lena frågar: "Var är din glädje?"
"Den var ju i J. Nu vet jag inte var den är" svarar jag.
På natten i hennes gästrum. Jag är bara ett eko av ett skri J O H A N!

http://www.youtube.com/watch?v=RDCZCCQVbRs

Ingen blå bara grå

Om jag hittar en blåsippa så är livet värt att leva. En enda ok?
Jag gick ut i skogen och letade och letade. Det fanns många blåsippsblad men inte en enda liten knopp hittade jag. I skogen ännu snö och tjäle.
Men om jag väntar några veckor står hela ekskogen blå, säger Karin. Och jag tror henne. Hon har solsyn, inte trollsyn.

Hej då, ta inte livet av dig

Han tar på sin röda mössa och åker till jobbet:

”Hej då. Jag åker nu. Ta inte livet av dig.”
Inte ens att ta livet av mig ser jag nån mening i. Han skulle inte älska mig för det.
Och även om, så skulle det isåfall ändå vara försent. Hans kärlek skulle inte vara mig till godo om jag var död(are).

Blommornas Gud gör så gott hon kan

Ibland tänker jag på blommorna. Jag tog ner dem från fönsterbrädan på mitt rum till köket förra veckan och gjorde iordning för att plantera om. Så gjorde han slut. Och blommorna blev kvar oomplanterade på golvet i köket. Nu spelar ju inget någon roll mer. Särskilt lite spelar det någon roll om jag planterar om blommor eller ej. Fast ibland tänker jag att det är ju inte deras fel att J inte älskar mig. De ska väl inte behöva tyna bort de med bara för det, de kan väl få ny jord och blomstra ändå.
Imorse tänkte jag att jag slänger dem bara så slipper jag fundera. Men jag orkade inte det heller. Och det hade varit elakt av mig (mot dem) och jag behöver inte känna mig mer usel. Värdelös OCH elak mot oskyldiga blommor. Så de står kvar i köket. Och marssolen lyser in i mitt blomsterlösa rum.
"Du är blommornas gud, och gör för tillfället så gott du kan" skriver Lena.
Blommornas Gud funderar allvarligt på att kasta dem i soptunnan allihop. Vilken förskräcklig Gud jag är!

Mellan vinter och vår

Ute är det bara döende vinter. Snöleriga vägar och dimgrå tung rymd. Varken vinter eller vårväder. Tårväder. Snön bara gråter och gråter. Om det är så att det man ser hos andra är en spegling av en själv så är det jag som har ett ishjärta. Och därför det är så kallt i mig.
”Det kommer att bli bra det här” säger J.
Jag har svårt att förstå hur det någonsin mer kan bli bra.
Men kanske detta otröstliga gråtväder i mig är vinter som smälter för att kunna bli vår.
Kanske det. Kanske inte. Ids inte spekulera. Ser ingenting. Allt mina ögon förmår är att grå/ta.

Kan inte spela någon roll längre

Om mitt liv nu inte spelar någon roll längre skulle jag kunna göra något bra av det. Stå upp för någon som behöver stås upp för, eller säga något sant men obekvämt. Att använda sitt suicidala mod till något konstruktivt. Jag vet inte vad bara.
Sen när åren går längre bort från denna dagen och jag ser tillbaka på mitt liv hur det blev: Och jag konstaterar att jag blev en sån som säger oförskämdheter i Konsums kassakö. Bara för att det inte spelar någon roll längre och jag inte iddes hittade något vettigt att slåss för. Så litet. Men om jag nu menar allvar med att ingenting spelar någon roll mer så kan jag ju glädje mig åt att om livet blir litet då, så spelar heller inte det någon roll.

Inte rädd(bar) mer

Mina, få, väninnor säger: Kom hit!!! Du måste komma från honom fysiskt. Omedelbart
Jag stänger av dem. Jag måste ingenting. Och de förstår inte. Det finns inget kvar (av mig) att rädda. Och det är faktiskt ganska skönt.

http://www.youtube.com/watch?v=CjzP137fWj4

"Man kan inte sätta en apa i en bur. Det vill han inte" säger Anna.

"Men buren var öppen!" kvider jag.

"Ja, men det var svårt att ta sig över tröskeln."

Ishjärta

Han har gjort slut. Nu har jag bara mitt liv och det räcker inte. Vårdagjämning idag. Lammen är ute i solen för första gången. Gruset på gången syns för första gången sen december. Allt smälter förutom hans hjärta. Hur ska jag kunna leva utan kärlek? Hur.
Det känns som om mitt liv drabbades av en förbannelse 2002. Allt jag äger ska tagas från mig. Ja, det ska det ju, det vet vi ju men innan ens kroppen blivit gammal?
Det sägs att för varje dörr som stängs öppnas en ny. För mig är det mer som om bit efter bit av mitt hem(vist) plockas ner. Nu bara ensam på en stäpp utan skydd mot kyla, regn och blåst.

http://www.youtube.com/watch?v=L_WWl3SjAnc

Spökvit

Spökvitt ute. Tre lamm föddes inatt. På vingliga ben stod de i dyngan. En hade fastnat i hönsnätet i krubban. Jag lyfte honom loss. De sökte sig till sin mor.
J vill att vi ska vara "vänner". Jag kan inte ens stå upp mer, ligger ner och skriver det här. Lammen är starkare efter liv än mig.

Soon he goes to judokvinnan

Jag står utanför hans stängda dörr och hör "the power of love" med Frankie goes to Hollywood strömma genom dörrspringan.

Han släcker ner chatten när jag kommer in.
Jag må vara olyckligt kär&galen men jag är inte dum.

http://www.youtube.com/watch?v=ShN8UIk5-mw

Snålhet krymper själen

En kram kan han kosta på sig att ge mig. En puss har han inte råd med. Jag hatar att han gör mig till en tiggare som vi båda föraktar. Det gör mig så ont att jag inte kan stå upp. Ligger i sängen och skriver.
Han har förmodligen inte en aning om hur ont hans snålhet gör mig, isåfall hade han varit en riktigt elak människa, vilket jag inte tror att han är. Han har snälla ögon. Men den här likgiltigheten gör så ont att jag ibland önskar att han hade slagit mig istället, vilket iallafall betytt att han reagerar på mig. Men denna dagliga förintelse, varför gör jag så mot mig själv? Klänger mig fast vid ensamheten, som det är att vilja någon som tror att kärlek är en lek man förströr sig med när man har lust och lägger åt sidan när man tröttnat.
Men kärlek är inte logisk, den är något större. Något helt obegripligt. Ett pussel som inte går ut. För honom, ett pussel han lägger. Åt sidan.
Damn, han kommer verkligen att bli den som får mig att börja älska mig själv, för han kommer inte att göra det åt mig. Men hur ska man kunna älska sig själv utan andra? Jag förstår inte. Var vi inte menade för varandra? Att älska och bli älskad.
Ja, om det här fortsätter kan jag bara be för att mitt självhat imploderar och blir en Big Bang som överröstar den hjärtskärande tystnaden i min Big Silence som råder när han vänder sig från mig.
Jajajaja. Det du ser i andra är en spegel av dig själv och det här är förmodligen ett svar på min egen oförmåga att vara generös tillräckligt mot hans oförmåga, men jag kan inte ta in det nu. Snålhet krymper själen.

s/vårmod

Våren börjar bända upp isarna i mig. Det gör ont och vår är som alltid så full med vemod. Det visar hur stort livet är och påminner att jag inte är där. Vårkänslan har blivit en känsla av utanförskap. Som att stå på utsidan en bröllopsfest och titta in men inte vara bjuden.
När jag var barn var himlarna alltid öppna. Det är de nu med men jag är stängd.

Isen på havet börjar gå upp nu och jag längtar ut. Denna vår vill jag lossna från mig själv och vara med i det stora.
Ge mig vårmod.

In insomnia

J har lagt sig utan att säga Godnatt. Jag klättrar upp i hans loftsäng. Frågar om han inte ska sova med mig mer. Han svarar inte.
Det får mig att känna mig lika värdelös varje gång han går och lägger sig utan att ens säga godnatt. Han är oförstående när jag påpekar det. Säger att jag måste höja min självkänsla. My ass. Säg godnatt istället. Den här kärlekslösheten gör mig så otrygg. Men jag måste gilla det på nåt vis annars hade jag inte varit kvar. Eller?
Har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Det är ju honom jag älskar så jag ska väl vara här. In insomnia.

Fibromylagi i själen

Jag sträckte mig i nacken när jag ramlade på en isfläck när jag gick ut till äppleträdet för att ge fåglarna mat. Jag vet att jag kommer att ha ont i en vecka framöver. Aj. Kommer att tänka på J som har ont varje dag men aldrig, aldrig, aldrig klagar. Men jag ser på honom när skadan i benet gör sig påmint. Att gången stelnar. Och handrörelserna över nacken när han jobbat hårt. Och jag ser det i ögonen på honom.
"Man vänjer sig vid smärta till slut" säger han.
Jag har ju inte vaknat upp lycklig någon morgon sen jag minns när. Jo, när jag var nyförälskad i J men det var ju ingen gedigen glädje. Mer som ett rus. En kemisk injektion kärlekskokain som gåva av Gud (eller straff...) som fick mig att glömma min depression för några månader. Förutom den galna förälskelseperioden så är jag alltid olycklig när jag vaknar. Djupast olycka på morgonen som lättar frampå kvällen. Det är ju också en smärta. Som jag till slut måste vänja mig vid. Och jag har inte råd att uppå olyckan också börja anklaga mig själv för att jag inte tänkt mig lycklig. Vissa saker får man leva med. Sluta fokusera på att jag har så ont. Nu har jag den här smärtan och det är bara att vänta att den ska lätta. Acceptera. Inte kämpa mot.

Broar mellan oss

Jag är satt i emotionell blockad av honom igen. Spänner fast skidorna och kastar mig ut över de snövit fälten och känner hur lilla Jag sakta löses upp i det stora Allt.
Korsar ån över bron han svetsat. Med tanke på jordbävningen i Chile står det nu ännu mer klart, att även, ja sannerligen, de som bygger broar, rent bokstavligen, mellan människor behövs också. Mitt snack om att älska vad gör det för nytta? Vi behöver broar, vägar, hus, mat, vatten, avlopp och grävmaskiner. Allt det där hand-arbetet jag föraktar är grunden till våra liv. Det är en kärlekshandling att bygga allt detta.

Upp lösning

Förut var soundtracket till mitt liv "Eye of the tiger". Nu är det mer "The eye of the jellyfish" om det hade funnits en sån låt.
"Du är inte en sjögurka då?" frågar J.
"Nej, de sitter fast i botten. Jag är mer en manet som bara driver runt utan någon som helst förankring" säger jag.
"Maneter behövs de med" säger J