Jag sträckte mig i nacken när jag ramlade på en isfläck när jag gick ut till äppleträdet för att ge fåglarna mat. Jag vet att jag kommer att ha ont i en vecka framöver. Aj. Kommer att tänka på J som har ont varje dag men aldrig, aldrig, aldrig klagar. Men jag ser på honom när skadan i benet gör sig påmint. Att gången stelnar. Och handrörelserna över nacken när han jobbat hårt. Och jag ser det i ögonen på honom.
"Man vänjer sig vid smärta till slut" säger han.
Jag har ju inte vaknat upp lycklig någon morgon sen jag minns när. Jo, när jag var nyförälskad i J men det var ju ingen gedigen glädje. Mer som ett rus. En kemisk injektion kärlekskokain som gåva av Gud (eller straff...) som fick mig att glömma min depression för några månader. Förutom den galna förälskelseperioden så är jag alltid olycklig när jag vaknar. Djupast olycka på morgonen som lättar frampå kvällen. Det är ju också en smärta. Som jag till slut måste vänja mig vid. Och jag har inte råd att uppå olyckan också börja anklaga mig själv för att jag inte tänkt mig lycklig. Vissa saker får man leva med. Sluta fokusera på att jag har så ont. Nu har jag den här smärtan och det är bara att vänta att den ska lätta. Acceptera. Inte kämpa mot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar