Så sitter jag här framför mina föräldrars dator. Igen. Med inget annat än en väska kläder och krossade drömmar. Som för två år sedan. Efter Staffan innan J. Vilse. Ser på bilder jag lagt in i datorn från mina två år med J och alla grusade förhoppningar. Så slår hjärtat en volt i bröstet. Wow. Livet ÄR stort. Bara en volt, men ändå. Var kom den orimliga känslan ifrån i denna uppgivna situation? Är det själsadrenalinet som utsöndras när man släpper taget och låter sig falla helt?
...och bara, ja jag gjorde mitt bästa. Jag kan inte göra mer. Det får bli som det blir. Med alltihop. Livet är stort. Jag är liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar