Ute är det bara döende vinter. Snöleriga vägar och dimgrå tung rymd. Varken vinter eller vårväder. Tårväder. Snön bara gråter och gråter. Om det är så att det man ser hos andra är en spegling av en själv så är det jag som har ett ishjärta. Och därför det är så kallt i mig.
”Det kommer att bli bra det här” säger J.
Jag har svårt att förstå hur det någonsin mer kan bli bra.
Men kanske detta otröstliga gråtväder i mig är vinter som smälter för att kunna bli vår.
Kanske det. Kanske inte. Ids inte spekulera. Ser ingenting. Allt mina ögon förmår är att grå/ta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar