En kram kan han kosta på sig att ge mig. En puss har han inte råd med. Jag hatar att han gör mig till en tiggare som vi båda föraktar. Det gör mig så ont att jag inte kan stå upp. Ligger i sängen och skriver.
Han har förmodligen inte en aning om hur ont hans snålhet gör mig, isåfall hade han varit en riktigt elak människa, vilket jag inte tror att han är. Han har snälla ögon. Men den här likgiltigheten gör så ont att jag ibland önskar att han hade slagit mig istället, vilket iallafall betytt att han reagerar på mig. Men denna dagliga förintelse, varför gör jag så mot mig själv? Klänger mig fast vid ensamheten, som det är att vilja någon som tror att kärlek är en lek man förströr sig med när man har lust och lägger åt sidan när man tröttnat.
Men kärlek är inte logisk, den är något större. Något helt obegripligt. Ett pussel som inte går ut. För honom, ett pussel han lägger. Åt sidan.
Damn, han kommer verkligen att bli den som får mig att börja älska mig själv, för han kommer inte att göra det åt mig. Men hur ska man kunna älska sig själv utan andra? Jag förstår inte. Var vi inte menade för varandra? Att älska och bli älskad.
Ja, om det här fortsätter kan jag bara be för att mitt självhat imploderar och blir en Big Bang som överröstar den hjärtskärande tystnaden i min Big Silence som råder när han vänder sig från mig.
Jajajaja. Det du ser i andra är en spegel av dig själv och det här är förmodligen ett svar på min egen oförmåga att vara generös tillräckligt mot hans oförmåga, men jag kan inte ta in det nu. Snålhet krymper själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar