Sorg är hemlös glädje

Jag läser mitt samtal med Gud den här dagen för tre år sedan. Sorg är hemlös glädje, förklarar Gud. Som vanligt förstår jag, men fattar inte. Men jag ska inte fatta. Det är Gud som ska fatta tag i mig och lyfta mig från allt jag inte orkar bära.

Ge upp

Tro inte att du är vinglös bara för att vingarna sitter på din rygg och du inte kan se dem. Ge dig upp nu.

Existens Minimum

"Vad var det för hemskt med din födelsedag då" frågar Karin.
"Ja, att fylla 37 och vakna upp hos sina föräldrar. Igen" säger jag.
"Jamen hade det inte varit värre att vakna upp i en villa i Borås med en man du skulle lämnat för länge sen?" säger hon.
Det har hon ju rätt i. Det är bättre att vakna upp (och gråta) än att inte vakna alls.
Varje morgon jag vaknar tänker jag på vad jag ska göra med mitt liv. Det finns de som aldrig ens funderar på det. Bara lever mekaniskt. Som kasperdockor som omständigheterna drar i trådarna för. Men Gud vad skönt det hade varit att ha en tråd som drog mig upp ur sängen! Inte bara ha mig själv frisläppt, raglandes på existensens botten.
Jag har bara mig själv att leva för. Existensminimum. Jag som ville leva på existensmaximum!

Vägsjäl

Min hemlöshet har att göra med min själ. När den har funnit hem kommer även ett jordiskt hem att öppna sin dörr för mig. Jag längtar verkligen hem nu.

Kråkan är jag själv

Blå är den vackraste färgen och April är den bästa månaden. Jag ser ut över hav och himmel och hör sjöfåglarna ropa det är vår! I mig blyblå ångest som inte vill brista.
Kråka därinne i bröstet, sluta hacka! Flyg ut och bygg bo. Det är vår!
Kråkan är du själv, säger Gud. Flyg ut och bygg bo.

Värkar

Födelsedagen är över och jag lever. Jag har tänkt så mycket på döden det senaste. Inte för att jag någonsin skulle tro att det är en bra idé att ta mitt liv utan för att livslågan i mig själv flämtat så svagt att döden känts mer konkret än livet. Jag har tänkt om jag skulle skriva någon hälsning. Vem som skulle få vad. Om det ens är nåt att dela upp. Lite skivor och kläder bara. Om man dör om man hoppar framför en spårvagn eller om den är för klen och det behövs ett tåg osv osv.

Det sägs att när det känns som man dör så är det något nytt som sker. Att man i själva verket föds.

Den som lever får se.

Att leva med sig själv

Jaha, så har ytterligare ett år lagts till, eller dragits från mitt liv. Det beror på hur man räknar.

Jag vaknar och gråter.

Förra året vaknade jag hos J. Han och Sigge sjöng och hade plockat vitsippor till mig, de stoppat i en liten romflaska. Sen hissade han flaggan i den knäckta flaggstången och bakade tårta till mig. Solen sken och vi drack kaffe i trädgården och hundarna lekte. Det var en underbar dag. Jag trodde, hoppades fortfarande jag kunde leva med honom då. Nu vaknar jag hos mina föräldrar. Ja jag lever. Men det är inte så mycket mer. Jag ska träffa honom ikväll. Men det räcker inte, jag skulle velat att någon skulle vilja leva med mig. Jag själv till exempel.

http://www.youtube.com/watch?v=W_PxWw_g_pE&feature=related

Grädden på det mosade

Jag kämpar för att göra en tårta. Det är så oerhört svårt att räkna äggen, ta fram ingredienserna, uppbåda kraften. Ångest sätter handklovar på alla mina sinnen.

Hemmafrun Laura Brown i "Timmarna" misslyckades i att få fason på sin mans födelsedagstårta. Sedan lämnade hon honom och sin son. Hon stod inte ut med att inte ens kunna klara av att göra en tårta. En sån simpel sak.
Jag förstår henne. Har man allt tid i världen borde det vara en lätt (och trevlig) sak att göra en tårta. Men om inte ens det. Mer än att man VET att man borde ha trevligt. Borde leva. Bjuda till lite. Anstränga sig. Min tårta är en imitation av liv.

Själsbligg

Äntligen ute från staden. Fjorden ligger spegelblank. Därute mullrar havet, inte trafik.

Har man haft ångest är Lycka helt enkelt att ha en dag utan ångest.

http://www.youtube.com/watch?v=M-M2mlrCsjo

Proppfull av tomhet

Ångest. Hur vilar man i den och accepterar att den är? Ångest är per definition ett alarm som tjuter: Fly dig själv! Stannar man kvar i den växer sig larmet outhärdligt.

Jag tvingar mig ut ur min brors radhus och går ner på internetcafeet. Jag går ut på facebook och ser fler bilder på andras barn. På lördag blir jag ett år äldre och hoppet krymper än mer. Eller mindre kanske jag ska säga. Det är så svårt att finna mening när man inget har som är sitt. Mer än en väska av krossade drömmar och ångest (och en kille som älskar mig när han är på gott humör.) Ja, han kom tillbaka. Men bara med sin kropp. Sin själ och sitt hjärta gömmer han för mig.
Mitt liv är inte hans sak, utan min, jag vet. Men jag är ändå människa. Jag kommer inte från det. Jag vill ha tillhörighet. Jag vill också vara till nytta för något eller någon. Men ångesten förlamar hela mig. Gör mig så oförmögen. Själsfattig. Kärleken, barnen, boken. Allt drar sig från mig. Det är säkert något jag ska lära mig av det. Allt Inget. En nöt jag ska knäcka. Att jag är nöten som ska knäckas för att komma till den innersta kärnan. Gud hämta hem mig från min exil. Jag vill leva igen.

Kärlek klädd i svart

Jag skriver till Lena att han kommit tillbaka. Men att han inte tänker berätta var han var den veckan, eller med vem. Som ett löfte att jag aldrig ska lita på honom. Bara på mig själv. Jag skriver till Lena att kärleken är kvar men den är inte klädd i vitt längre. Det är den lilla svarta som gäller nu. Inte lika romantisk men snyggare och tål fläckar bättre.
Jag vet inte vad som är vitsen med att vidarebefordra min sentimentala status egentligen. Men jag tycker om att skriva. Jag blir nervös av att tala med människor. Dricker för mycket (kaffe, vin, whatever) och röker. Alltid kameran mellan mig och den andra människan som ett skydd. Det är bara J som jag odelat tycker om att vara med, men tyvärr tycker han inte odelat om att vara med mig vilket gör mig så rasande ensam.
Men jag gillar att läsa och skriva. Det är en slags gem-ensamhet.

Varats olidliga tyngd

Jag står med ångest upp till halsen. Denna smärta jag gör allt för att komma undan kommer aldrig att lämna mig. Okej. Bring it on. Det här är mitt liv. Jag kommer inte ur det. Vill inte komma ur det. Livet. När jag känner kärlek och glädje är allt värt. Idag känns det inte så. Men priset för glädje är högt och jag betalar det. Jag tänker inte stjäla lycka genom droger eller livslögner. På så vis är jag snobb. Bara äkta Vara är gott nog för mig. Han säger att jag väljer depression. Att jag väljer att gå den vägen. Nix, vägen valde mig. Och det är bara att låta smärtan gå genom mig. Liksom glädjen, när den behagar infinna sig.
Jamen kör, gör min själ vidare.

http://www.youtube.com/watch?v=_3ctfQAoV-c

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/hannas-kaseri-anda-alltid-vart-det.2963

Permanent upplösningstillstånd

Staden påminner mig så kraftfullt om min strukturlöshet. Alla dessa människor med förmåga och vilja att handla, arbeta, göra. Alla de på väg mot avgrunden, fast som iallafall tror på det.
Jag tror inte på någonTing längre. Bara poesi kan rädda mig.

Kärlekssjukan

Den första blåsippan slog ut i J:s skog idag (sa Anna). Och jag var inte där.

Han säger han älskar mig igen. Det är som om min kärlekshistoria är bipolär. En sjukdom som svänger hit och dit. Salig eufori och självklarhet i ena ögonblicket och djupaste mörker och tvivel i nästa. Han vill vara med mig men inte dela sitt liv med mig. Han kanske inte ens kan dela sitt liv. Han är så solitär. Som solitt guld. Jag smular sönder mig för hans skull och han klagar på att jag är trasig. Jag har åter livet i en väska på väg mot ett hem jag ännu inte har. Det kan se ut som om jag är vilse och inte vet vad jag vill i livet. Men jag har hela tiden vetat precis vad jag vill.

Det har bara inte fått fäste i verkligheten.

Det är över. Allt

Morgon. Jag har varit vaken en hel natt. Känner för första gången på väldigt länge Frid och Förväntan. Fåglarna sjunger. Det kommer en vår nu. Inte en vår för mig bland blåsippsskogarna hos J. Men våren är överallt.

Min enda anledning att hålla mig vid liv: att bespara mina få vänner och familj det starka obehag som sker vid dödsfall.

Med J blev jag människa. Nu är jag bara en kropp utan syfte. Gud hjälp mig. Ge mig en mening att finnas för.

Meningen är att våga riskera den

Meningen med livet är att älska och bli älskad. Jag känner att jag förlorat min mening med livet då han inte vill ha min kärlek mer och inte heller längtar mig. I själva meningen, att älska och bli älskad, ingår att riskera att förlora allt. Förlora sig själv. Jag förlorade meningen med livet för att jag vågade älska och det är värt det.
Jag har älskat. Och jag ska fortsätta älska. Det ska ingen ta ifrån mig.

http://www.youtube.com/watch?v=YiAriM5xq9Y&feature=related

Kärleksplatsen ligger övergiven

"Du har dig själv att älska och sköta nu" säger Maria.

"Älska sig själv, det ekar så tomt" säger jag.

"Ja det låter kanske torftigt, men du måste."

Häxa skyr elden

Jag följer min bror mot elden men stannar på behörigt avstånd från grupperna av människor som samlats vid stranden för att fira påsk.

"Men du kommer väl sen. Lite cool får du vara" säger min bror.

Nej, jag kommer inte. Jag har redan haft min passionshistoria. Kastats in i elden. Jag vill inte visa mina brännsår för någon nu. En häxa skyr elden.

Mitt liv är en blogg ingen läser.

så värklig

Två små prickar skiljer sorg och förälskelse åt. När man är förälskad blir allt så verkligt. När man är i sorg blir allt så värkligt. Samma känsla. Kärlek. Men i sorg är det slut på leken och man får lära sig tåla allvaret.

http://www.youtube.com/watch?v=ve_cjfwHESM

1 april. Hela mitt liv är ett skämt. Varför skrattar jag inte då?