Ångest. Hur vilar man i den och accepterar att den är? Ångest är per definition ett alarm som tjuter: Fly dig själv! Stannar man kvar i den växer sig larmet outhärdligt.
Jag tvingar mig ut ur min brors radhus och går ner på internetcafeet. Jag går ut på facebook och ser fler bilder på andras barn. På lördag blir jag ett år äldre och hoppet krymper än mer. Eller mindre kanske jag ska säga. Det är så svårt att finna mening när man inget har som är sitt. Mer än en väska av krossade drömmar och ångest (och en kille som älskar mig när han är på gott humör.) Ja, han kom tillbaka. Men bara med sin kropp. Sin själ och sitt hjärta gömmer han för mig.Mitt liv är inte hans sak, utan min, jag vet. Men jag är ändå människa. Jag kommer inte från det. Jag vill ha tillhörighet. Jag vill också vara till nytta för något eller någon. Men ångesten förlamar hela mig. Gör mig så oförmögen. Själsfattig. Kärleken, barnen, boken. Allt drar sig från mig. Det är säkert något jag ska lära mig av det. Allt Inget. En nöt jag ska knäcka. Att jag är nöten som ska knäckas för att komma till den innersta kärnan. Gud hämta hem mig från min exil. Jag vill leva igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar